Ur Det Vita Snäckskalet.

"Jag sugs ohjälpligt med av den enorma vat­ten­ström­men när den andra jättevågen, den som nu har fritt fält, river med sig precis allt som finns i dess väg. Bor­tom all redbarhet och långt bortom all möjlig kontroll, försvinner jag i ett kaos av lera och vat­ten­mas­sor. 
Om det som sker precis efteråt, förblir jag omedveten."

Ur Det Vita Snäckskalet

av Björn Solum

© Björn Solum

Magi.

Själlösa bokstäver formas till ord, enkla i sitt uttal, obundna i sin form, banala i sin ensamhet. Samlas orden i sammanhang tillägnas de en relevans - en själslig andedräkt.
     Visioner tar vid. Hägringar får liv. Drömmar tar fart.
     Längtan föds ... och en ocean av hemligheter böljar mellan varje ord.
     Sannerligen magiskt.

© Björn Solum, 2019

Kramp

All denna väntan på orden levandegör min otålighet, gestaltas av olust och leda.
         Jag befarar att jag även denna natt inte får något skrivet.

         Likväl, trots min vånda, tar jag plats vid mitt skrivbord för att söka förmå mig själv att arbeta, men jag reser mig strax, oanat och bortom alla gängse tankar, för att klä ut mig i både mössa, rock och kängor. 

         Ensam går jag sedan min väg - för att åter avsides vanka...bara av och an - i en ordlös, bister midvinternatt …

© Björn Solum, december 2018

Frihetens behag.

"Jag upptäcker utan att förvånas att jag är helt avklädd, helt naken, helt bar. Jag känner mig ren, och underbart fri. Jag förstår, i en plötsligt insikt, att mitt skal, det som jag tycker har skyddat, i själva verket har kapslat in min skuld och min ångest och därför också har utgjort en begränsande barriär. Jag är äntligen fri från hindren av svåra men dunkla minnen, från sådant som bromsat, från det som har stoppat mig.

     En osynlig mur kan äntligen rivas."

© Björn Solum

(Ur Det Vita Snäckskalet av Björn Solum)

Tankar en morgon i april

”Jag tänker att kanske är allt, allt det som verkar så givet, så verkligt, i själva verket inget annat än en dröm, en saga som jag själv berättar, utan ord, men i bilder, där verkligheten är blott mörker och tystnad, ett tomt ingenting, där det enda som möjligtvis finns, trots allt, är något osynligt och ofattbart gåtfullt…något som gör att inget kan finnas som begränsar och att allt, precis allt, därför är möjligt. 
     Hur ska jag veta?
     Det enda jag vet är att ingen egentligen vet. 
     Ingenting. 
     Inte på riktigt.”

© Björn Solum

Jag har sett dig.

Det är djupet i din blick som gör dina ögon så sagolika…din oförfalskat öppna själ som gör ditt ansikte så tilltalande…dina drömmar din gestalt så oöverträffat unik…
Den milda vinden du själv andas gör ditt hår så levande, så vackert…
Och sanningen i ditt leende...dina läppar oemotståndliga…
Jag har sett dig.
Jag viskar…i hemlighet.
Du…just du…lockar mig.

© Björn Solum

Brand

En brand har rasat. Den är över nu.
     Sot och aska täcker min lustgård.
     Bland kullar och dungar är allt tyst, grått, öde…som vore allt…dött.
     En ensam sparv med svedda vingar tar likväl plats bland kala grenar.
     Ur dess strupe ljuder sturska toner.
     Som om inget, ingenting, skulle ha hänt.

© Björn Solum