RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 64.

Dag 64 (Söndag 31-05-2020)

En fråga som jag, och många med mig, kanske även du som läser det här, ställer sig är; hur kommer det att bli när allt det här med Coronaviruset är över? Hur kommer det att bli…när livet åter är gott att leva?

Här i Spanien talar man ju från den spanska regeringens sida om ”una nueva normalidad”, en ny normalitet… Vad nu det kan innebära vet vi övriga dödliga ingenting än så länge. Frågan är väl om någon egentligen vet. Om inte vi medborgare vet, vet regeringen...? 

Min slutsats är att det måste bli vi, vi som lever i det här landet, som måste forma livet tillsammans så att det än en gång blir gott att leva.

Och allt vi som enskilda kan göra är att vända oss till oss själva. Kanske borde vi fråga oss; har jag lärt mig något av den här tiden? Finns det något jag kan ta med mig av erfarenheter för att göra det här landet en än bättre plats att vara på? Kommer jag att ha förändrats? Kommer jag att vara en bättre människa när allt det här är över och jag känner att jag lever gott igen?

Jag är medveten om att jag kanske utmanar med ovanstående frågor. Ta inte illa upp. Det är väl menat.

Om du tänker på det…så har varje viktig förändring av dig själv, ditt liv, varje förändring värd namnet och som sedan har fört dig fram till den du är idag, föregåtts av en tid av kris i dit liv.

Så länge vi lever gott så påbörjar vi ogärna en förändring. Och varför skulle vi göra det? 
 Men vår livsresa har kanske ändå inte nått fram till målet. Kanske har vi ännu saker att fullborda. Och kanske behövs en förändring, en utveckling, för att vi ska nå dit.

Ofta är vi rädda för krisen.

När vi istället borde vara rädda för stagnationen, för att inte längre utvecklas.

Så vem vill du vara när livet åter blir gott att leva?

Dolly Parton för besjunga den frågeställningen.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 63

Dag 63 (Lördag 30-05-2020)

Det senast dygnets siffror och kurvor här i Málagaprovinsen visar att det nu är ungefär dubbelt så många som tillfrisknar från att ha befunnits smittade av Coronaviruset än som smittas. Skönt besked naturligtvis, vilket innebär att det nu är mycket svårt att smittas här. Skönt besked förstås för framförallt turistbranschen som har lidit svårt under den här karantänstiden.

Redan nu på måndag kommer det att vara tillåtet med sol och bad på stränderna, då hela provinsen går in i fas 2 i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna. Ännu ett underbart besked, då det verkligen börjar på att bli hett under solen. 

Så gissa vem som kommer att kasta sig i böljan det blå under måndagen…

Överhuvudtaget börjar människorna här att åter skaka liv i sina karantänströtta kroppar. Det är mer folk ute på gator och torg, borden vid barernas uteserveringar fylls snabbt på och skratten skaller när törstiga och torra struppar åter väts av öl och sommardrinkar.

På måndag tas även tidsrestriktionerna för motionsaktiviterna bort och vi kommer att kunna röra oss ute praktiskt taget obegränsat. 

Det flyter på med andra ord. 

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 62.

Dag 62 (Fredag 29-05-2020)

När jag tänker på livet och dess skiftningar brukar jag ibland föreställa mig livet som en målning. I något som kan målas i färger och motiv som jag själv väljer. 

Här i Spanien närmar vi oss nu slutet på den här krisen. Alla kurvor pekar brant nedåt och karantänsrestriktionerna lättas mer och mer. Den bistra vintern ligger bakom oss och förefaller avlägsen och liknar mer och mer bara ett suddigt och till och med svart-vitt minne från en tid som var. Som något som försvinner i dimma bakom oss. Framför oss anar vi ljuset och med det färgerna.

Som står vi nu med penslarna beredda inför en ny, vit och ännu omålad målarduk. 

Frågan är vad tavlan kommer att innehålla. Hur den kommer att se ut. Vilka färger och motiv vi kommer att välja.

Kommer den att innehålla minnen från det som var? Skarpa kontraster målade blott i svart och vitt? Mörka färger? 

Eller nöjer vi med att ta med de lärdomar som vi gjort? Väljer vi runda och mjuka linjer? Ljusa och ljuva färger?

Kommer tavlan att bli en inspirerande framtidsbild?

Eller förblir minnena från den svåra tiden framträdande även i framtiden?

Det är nog dags att vi alla till mans gör oss beredda på att snart är det dags att spänna upp våra egna dukar och dra de första darrande penseldragen över våra alldeles egna målardukar. För det är vad vi kan göra. Vår värld är en värld av världar. Din värld är ingen annans precis lik.

Så måla din egen tavla, så som du vill ha den. Skapa den framtid som du vill se. Häng sedan upp tavlan någonstans i ljuset, på en plats där alla som vill kan få se den.

Gör dig beredd. Det är dags nu. Framtiden, ja det är det som händer och sker från och med nu i det här ögonblicket.

Gör dig beredd! Get ready! Kaz Hawkins sjunger i dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 61

Dag 61 (Torsdag 28-05-2020)

Den första tiden efter att vi här i Spanien gick in i karantän och landet försattes i ett slags undantagstillstånd, så talades det om att vad vi hade framför oss, var ett krig. Kriget mot viruset.

Om det var för att motivera befolkningen inför vad som komma skulle, eller om det mest var ett sätt för politiker och myndigheter att motivera sig själva, låter jag stå osagt. Men krig var vad det kallades för i alla fall. Och här i Spanien, när det var som värst, så patrullerade militärfordon gatorna för att säkerställa att folk höll sig borta från gator och torg.

Att vi har befunnit oss i krig låter ju ganska dramatiskt. Men på sätt och vis har det ju varit så. Ett krig mot ett osynligt och obestämbart virus. Det skulle lika gärna ha kunnat vara ett krig mot ett monster eller mot utomjordingar skapade av, och ur, vår egen fantasi. 

Eller, huvaligen hemska tanke, mot ett illasinnat land…

Undantagstillstånd skulle ha rått i landet. Allt hade varit upp och ned. Och dödsoffrens antal hade skenat på minst samma vis. Panik hade varit vardag och affärerna tömts så till den milda grad att ransonering hade behövts.

Själv var jag värnpliktig på den gamla goda tiden. Nåja, på den tiden då krig var krig mellan soldater med vapen i hand. Nu för tiden förs krig på många olika sätt. Inte minst i det fördolda och förutan att vapen används mer än som avskräckande hot. Syftet med krig är, om det så förs med vapen i hand eller på andra vis, att underordna sig andra, är det så andra länder, andra befolkningsgrupper eller andra religionsutövare.

Tanken svindlar förstås - men tänk om…? 

Sett hur utvecklingen har varit sedan det fösta utbrottet av viruset, så ligger tanken på att det faktiskt är ett krig vi bevittnar inte långt borta. En hel värld, förutom då de länder som tidigt fick kontroll över smittspridningen, fick panik. Ekonomier slogs över ända, hela länder paralyserades, människor levde i rädsla och fick föga gjort. Rädsla fortsätter att spridas och lär så fortsätta under lång tid framöver. Och rädda människor, så också rädda nationer, är lätta att manipulera. 

Vem vet?

Ingen förstås. Och inte lär någon kliva fram och säga hela sanningen heller.

Själv har jag tyckt att hela den här historien med virusets uppkomst, dess relativa farlighet, paniken som spritts över gränserna, den ekonomiska kris som den inte nödvändigtvis borde ha men ändå har skapat, praktiskt taget allt runt det här viruset, var skumt redan när de första rapporterna kom.

Jag vet inte varför, jag har förstås inte hela bilden klar för mig, men skumt har det känts. Redan från första början.

Jag hoppas att jag är helt fel ute i mina spekulationer.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 60.

Dag 60 (Onsdag 27-05-2020)

Det kan vara intressant att titta på hur olikt olika människor har genomlevt den här perioden med karantän och instängdhet. Jag behöver bara se mig omkring och prata med människor i området där jag själv bor för att inse att även om vi har genomlevt samma karantän, så har livet sett mycket olika ut för olika människor.

Många har av olika anledningar inte varit på jobbet under hela den här tiden. Andra har jobbat hemifrån. Andra hade inget jobb ens när krisen började.

Vissa har ägnat sig mer åt fysiska aktiviteter än innan. Andra mindre.

Och några har praktiskt taget sovit sig igenom de här månaderna.

Och kanske hade det varit en bra idé. Det att sova sig igenom krisen. Att helt enkelt bara be någon att väcka en när allt en gång för alla är över. Kanske hade det varit ett bra sätt att radera alla dessa dagar och istället sova gott med ljuva drömmar…för att sedan vakna och allt rullar på som vanligt. Kanske fråga någon - ”har det hänt nåt nytt…?”

Nåja, de flesta av oss vill nog ändå leva när vi nu ändå är vid liv. Själv har jag kunnat hålla jobbet vid liv under praktiskt taget hela den här tiden. Och även om antalet patienter som jag har haft har varit långt under vad jag normalt skulle ha haft, så har jag åtminstone kunnat hålla näsan ovan vattenytan. Och sakta men säkert, så börjar mina patienter nu komma tillbaka. Något som jag förstås är tacksam för. Det börjar så smått kännas, åtminstone litet grand, som normalt igen.

Hade jag varit ung och oberoende, med ungdomens bekymmerslöshet och tagit ansvaret med en klackspark, så hade jag kanske valt sömnen och drömmarna ändå. Vem vet. 

Just nu vet jag i alla fall att jag har genomlevt den värsta krisen och gjort en del nyttiga erfarenheter och insikter.

Det tänker jag förhålla mig tacksam inför.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 59.

Dag 59 (Tisdag 26-05-2020)

Att jag gillar frihet har du nog förstått vid det här laget. Även att jag gillar havet. 

Frihet och hav, för mig hänger de båda ihop. Det är något som jag har känt sedan barnsben. Redan då såg jag ut över det öppna havet och fylldes av omtumlande frihetskänslor. Att det jag kände var doften av frihet, förstod jag kanske inte då. Åtminstone förstod jag inte att sätta ord på känslan. Att jag kände mig väl, att jag blev lycklig, glad och rofylld på samma gång förstod jag i varje fall.

Min kärlek till havet har följt mig sedan dess. Och, med åren som jag bott vid randen av havet, fördjupats. Havet är vad jag söker när jag känner att jag behöver lossa mina bojor, göra mig fri, fri från bekymmer, fri från oro, fri från tvång och plikter.

För mig doftar havet av frihet. Dess horisont som ger en illusion av oändlighet. Dess ständiga rörelser som berättar om dess eviga liv. Äventyren som väntar under dess yta. 

Jag upplever havet som en nära vän. En vän som väcker lustfyllda drömmar. Drömmar om äventyr. Om seglatser, om upptäcktsresor långt bortom den gäckande horisonten. För mig, en vän som alltid lyssnar och aldrig sviker.

Havet, det som rullar runt. Runt. Och runt igen. Förutan början. Och förutan slut. För evigt i mitt hjärta. För alltid väntande. Ständigt välkomnande.

Havet!

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 58.

Dag 58 (Måndag 25-05-2020)

Här i Màlagaprovinsen har vi från igår till idag inte haft ett enda bekräftat fall av nya Coronasmittade. Heller ingen avliden i sviterna av Covid-19. Antalet som ligger inlagda på sjukhus med sjukdomen sjunker. Och antalet tillfrisknade ökar ständigt.

Det ser bra ut med andra ord.

Ändå fylls fortfarande tidningssidorna med nya rön om smittan, om nya faror som hotar i virusets spår, rapporter om låg immunitet, hotbilder om tänkbara smittrekyler under nedtrappningen, osv.,osv…

Alltihop spekulationer förstås. Och ännu värre…det är tydligt att man vill fortsätta att skrämmas.

Och som om det inte vore nog så har diskussionen om klimatet och luftföroreningarnas inverkan på samma klimat tagit fart igen. Massor av skräckscenarios där också förstås. Sen förstås så har vi skjutningarna i gamla hederliga Sverige. Det förefaller bli fler och fler av dem också. Ekonomin och dess problem orkar jag inte ens berätta om…

Tror verkligen någon på att skrämsel är den rätta medicinen för att få oss medborgare att förändra oss själva och det sätt vi lever på?

Är det inte istället så att för mycket rädsla under för lång tid skapar både ångest och panik? Och därför dåligt övervägda beslut?

Det är klart att vi ska ha respekt för viruset och för vad det kan ställa till med. Likaså för vad otyglade utsläpp kan ställa till med för vår gemensamma planet.

Men respekt är väl för hundra gubbar ändå inte samma sak som att vara rädd för något.

Vi kan vara rädda och ändå hålla oss vid liv. Däremot kan vi inte leva om vi ständigt är rädda.

Det får vara nog nu. Nog med spekulationer om tänkbara negativa scenarios. Både från de som kallar sig experter och från obetänksamma journalister. Nog.

Det är vår rättighet att få leva våra liv utan att tvingas bli skrämda hela tiden. 

I dagens musikvideo låter jag Katie Meluha besjunga det här.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 57.

Dag 57 (Söndag 24-05-2020)

Jag sitter här i min lilla trädgård. Jag väntar.

Jag vet inte vad jag egentligen väntar på.

Men det är väl just det som de här senaste två månaderna har präglats av.

Väntan.

Väntan på vad?

Själv har jag väntat på att resten av familjen ska vakna framåt förmiddagen. Jag har väntat på att nyhetssidorna i tidningarnas nätupplagor ska uppdateras, på att siffror och kurvor ska sjunka, på att det ska bli lunchdags, på att maten ska bli klar, på att tiden ska vara inne för en liten siesta-tupplur, återigen på att nyheterna ska uppdateras, på att få gå ut, på något visst TV-program, på att kvällsgröten ska bli klar, på att det ska bli läggdags…på att somna. Väntan, väntan och åter väntan…

Jag inser att vad jag egentligen väntar på är att tiden ska gå, så att det här med Coronavirus, karantän och hela tjo-fade-rittan ska vara över någon gång. För vi vet att det kommer att ta sin tid, så vad väljer vi? 

Vi väljer att bara låta tiden gå. Och helst så fort som möjligt.

En tanke slår mig. Den slår mig hårt och träffsäkert. Som en snyting rätt över näsan. Tanken skrämmer förstås. Och gör ont. Jag inser redan i nästa tanke att det borde den göra. Det måste den få göra.

Jag inser att alla dessa dagar, de som bara kommer och går och försvinner, det är livet som passerar förbi… 

Det är mitt liv som dag för dag bara kommer, bara går och bara försvinner.

Alla väntar vi på att Världen ska förändras. Just nu kanske mer än någonsin. Vi har alla drömmar och förhoppningar om en glänsande framtid. Just nu, i ett förbannat virus breda spårgata, syns dessa drömmar svåra att fånga, kanske till och med omöjliga att uppnå. Vi väntar, dag för dag, på att Världen ska förändras. Vi väntar på att våra drömmar ska synas möjliga igen.

Själv har jag förstås ingen patentlösning på hur vi ska förändra Världen. Allt vi kan göra är att åtminstone försöka förändra våra egna världar. Jag vill i det sammanhanget citera ett uttalande från självaste Rocky Balboa, filmhjälten du vet, han som gestaltats av Sylvester Stallone.

”Att ta sig fram i livet handlar inte om hur hårda smällar du kan dela ut. Det handlar om hur hårda smällar du kan ta emot…och ändå fortsätta framåt.”

För att undvika fler ”käftsmällar” under dagens väntan, så tänker i alla fall jag göra vad jag kan för att förgylla just den här dagen i dag. Än vet jag inte med vad. Men något får det bli.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 56.

Dag 56 (Lördag 23-05-2020)

Timmarna, dagarna, veckorna, ja till och med månaderna går. Tiden tickar tydligen på även under de här dagarna. 

Senast igår, när jag satt tillbakalutad i en fåtölj på en uteservering längs med strandpromenaden, lät jag tankarna löpa litet som de ville. Bland mycket annat kom jag på mig själv med att försöka erinra mig vad som egentligen hänt under de här dagarna, veckorna och månaderna av karantän och instängdhet.

Läs, och kanske häpna, men inget minns jag. I varje fall inget av vikt. Inget som jag kan luta mig tillbaka mot, inget som sticker ut mer än annat, ingenting. Som om litet mer än två månader av mitt liv på sätt och vis bara försvunnit. 

Det är allt tur att jag har er läsare och mina patienter, era kommentarer, era uppmuntrande ord i personliga meddelanden, era ”likes”. Och förstås att jag under hela den här tiden varit omgiven av mina nära och kära. Annars skulle jag förmodligen känna mig som om jag hade varit helt bortkopplad från livet.

Förmodligen beror väl den här känslan av ”frånvaro” på att dagarna bara förlöper i samma lunk, i samma önskan och väntan på att tiden bara ska gå så att allt snart blir som vanligt igen. 

Det är samma ”ups and downs” förstås som gör sig gällande. Samma jojo-åkande mellan förhoppningar och besvikelser. Samma tro och samma tvivel.

Igår fick vi besked om att Málagaprovinsen får vänta ytterligare en vecka innan vi kan avancera ännu ett steg i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna. Förvisso ett väntat beslut, men ändå svedd litet i kanterna då det fanns en liten förhoppning om att kanske, men bara kanske, att vi skulle få avancera litet snabbare. 

Siffror och kurvor fortsätter i varje fall att sjunka. Och sett på hur siffrorna ser ut idag, så är väl det mest troliga att det inte finns någon smitta alls att tala om längre i de här trakterna. Varmt har det också blivit, vilket bör betyda att smittorisken minskat ännu mer. 

Bland folk i allmänhet ökar däremot otåligheten och missnöjet med hela den här situationen. Sången och applådåskorna har avtagit och nästan helt försvunnit och ersätts nu mer och mer med skrammel, skrik och skrän. Demonstrationer förekommer runt om i hela landet. Så även här i Marbella. Vi får hoppas att protesterna inte eskalerar alltför mycket så att smittan får fart igen.

Livsresan fortsätter och med den även de ”ups and downs” som hör livet till. Liksom månens färd runt vår planet. Ibland är den ”blue” och ibland ”it shines with a shimmer of gold”.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 55.

Dag 55 (Fredag 22-05-2020)

I höst, när vi alla hoppas att den här Corona-mardrömmen är över, så kommer det att ha förflutit trettiotre år sedan jag sålde av allt som jag ägde, packade två väskor med kläder, köpte en enkelbiljett, tog farväl av mor och far, syskon, släkt och gamla polare och satte mig på en GDG-buss som skulle ta mig hela vägen hit ner till Marbella. Ett avgörande steg under min livsvandring. Ett steg som jag förstås inte visste vart det skulle leda mig. Men ett steg som jag i djupet av min själ kände att jag både ville och måste ta.

Trettiotre år. Det är mer än halva livet. Många vågor har slagit emot stränderna här sedan dess. Mycket har förstås hänt. Det har varit ups and downs, precis som det förstås alltid är under en livsresa.

Har jag då någon gång ångrat mitt beslut?

Nej. Aldrig. Inte ens för en enda liten sekund.

Jag fann det jag sökte här. Jag fann solen och värmen. Jag fann det fria livet, där vad som räknades bara var min egen insats. Det jag gjorde och visade av mig själv. Här tilläts jag att tänka själv, så även med hjärtat. 

Jag lärde mig att min frihet, den som är sann, bara finns i tilltron till mig själv.

Mycket har förstås hänt sedan dess. Inte minst med Marbella. Med miljön, med livet här, med Spanien, med människorna som lever här, med mig själv.

Marbella förknippas ofta med glamour, med lyx, med rikedomar, med ett liv i sus och dus. För oss som lever här är Marbella så mycket mer.

Bakom de glassiga kulisserna finns fortfarande de livslånga vänskapsbanden, gemenskapen mellan människor från Jordens alla hörn, de historiska banden, den sanna glädjen och leendena från människor som möts. Här finns havet med alla sina möjligheter, bergen med sina vyer. 

Här finns kärleken till livet och till Världen. 

Just idag hade jag möjlighet att göra en liten rundtur genom stan, genom min hemstad. En stad där livet fortfarande går vidare, ty inget annat kan ske i en stad där kärleken till livet är så uppenbar som här. En stad som just nu förärats en sol som brinner från en molnfri och klarblå himmel och ett varmt hav som ligger spegelblankt i bukten här utanför. 

Och just nu blommar jacarandaträden som kantar gatorna med samma prakt som de alltid gör under den här tiden av året. 

Som om inget, ingenting skulle ha hänt.

Dagens musikvideo får bli en tur genom min hemstad. Välkommen att besöka oss.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 54.

Dag 54 (Torsdag 21-05-2020)

Vi är förvisso ”bara” fyra dagar in i det som kallas fas 1 av vår efterlängtade nedtrappning av karantänsrestriktionerna, men jag förvånas fortfarande av den tröghet som restauranger, barer, caféer och affärer uppvisar när det handlar om att slå upp portarna på vid gavel. Det är fortfarande många som ännu inte ens har börjat förbereda ett eventuellt nyöppnande…

I spåren av Coronapandemin och dess karantän och till och med en total nedfrysning av hela ekomomin under ett par veckor, följer förstås nästa kris. 

Den i vars dyiga botten vi hittar samhällsekonomin.

I Spanien, liksom i större delen av Världen, råder en marknadsekonomi där efterfrågan skapar tillgångar och tillgångar skapar efterfrågan. Ska det gå ihop så måste alltså pengarna tillåtas gå runt och runt igen i ett kretslopp. Du köper något av någon, denne någon köper något av någon annan som i sin tur köper något av någon. Någonstans i kretsloppet kommer pengarna tillbaka till dig när någon i kretsloppet köper något av dig. Är det så dina tjänster, dig som arbetskraft eller saker som du säljer. Bryts kretsloppet så bromsas ekonomin. Bryts för många kretslopp så rasar ekonomin ihop. Alltför många hamnar helt enkelt utanför kretsloppet.

Och det är precis vad som har hänt nu här i Spanien och i många andra länder.

Frågan som många ställer sig är; vad gör politikerna?

Ja, politikerna lovar att skjuta till pengar här och där för att på så sätt försöka stimulera ekonomin för att kretsloppen ska komma igång igen. Men få är de som får tillgång till de pengarna. Sådana som du och jag, som inte äger stora företag hamnar utanför. Många ger upp och tänker kanske att det är bara att vänta och se och försöka hanka sig fram så gott det går.

Själv tycker jag att frågan som många borde ställa sig istället är; vad kan jag själv göra för att få fart på det här?

Kanske är det enkla och självklara svaret på den frågan; jag kan själv sätta litet fart. Jag kan besöka den där restaurangen, baren eller caféet som trots allt har öppnat. Därför att har ett ställe öppnat och andra ser att de får besök, så kommer ännu fler att gå dit och tillslut öppnar även restaurangen på andra sidan gatan. Sakta men säkert kommer hjulen igång igen.

Jag tror att det är dags att vi alla sätter litet fart.

Det är dags att rulla in en boll och låta den rulla…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 53.

Dag 53 (Onsdag 20-05-2020)

”Jag minns…jag minns en gång för inte så länge sedan…”

Kanske är det så vi kommer att berätta om den här tiden som vi just nu genomlever om något eller några år. Eller kanske kommer vi i vissa avseenden att säga att ”jag minns inte ens hur det var…innan…den där tiden…”

Att den här vintern och våren kommer att leva kvar åtminstone inuti oss, tror jag står bortom alla tvivel. Det har helt enkelt varit för omvälvande och förvirrande för att det inte skulle göra det.

Vem vet vad och hur vi kommer att minnas. Kanske göms ändå allt som har hänt de senaste månaderna, och det som inte har hänt, bland de dunkla minnena. Blir något som vi måste påminnas om för att minnas i detalj.

Värre vore om vi i framtiden inte riktigt kan minnas hur det var innan allt det här hände. Allt det som vi tog för givet. Allt det som friheten gav oss. Alla fester. Hur det var att gå på en fotbolls- eller hockeymatch live. Hur det var att dansa sista dansen med någon som vi nyss hade mött på ett trångt dansgolv. Hur det var att skicka ungarna till skolan varje morgon. Hur det var att ligga på en solvarm strand bland andra soldyrkare och lyssna till musiken från närmsta strandbar. Hur det var att besöka en riktig spansk feria. Hur det var att trängas förhoppningsfull bland andra under en mellandagsrea. Hur det var när var och en hade en arbetsplats att gå till varje dag. 

Listan kan göras hur lång som helst.

Jag tror att det är viktigt att vi av och till ibland stannar upp just för att minnas sådant som vi har uppskattat i livet. Trots allt så finns det mycket som vi har varit med om under livet som sannerligen är värt att ges en plats bland våra kristallklara minnen. Minnen ur våra liv och som har format oss till det som vi själva har valt.

Samtidigt hoppas jag att de tunga minnen vi har från den här svåra tiden blir och förblir en passus, till något som bara for förbi en gång…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 52.

Dag 52 (Tisdag 19-05-2020)

Idag besökte jag min bank, vilken har sitt kontor i den internationellt kända och berömda hamnen Puerto Banus. Buren av frihetsvingarna från igår, så bestämde jag mig för att göra ett kort besök i hamnområdet för att se om livet återvänt på allvar där också.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att där, där kommersen normalt är hög med barer och restauranger och små affärer och boutiquer vart man än vänder sig, så var praktiskt taget inget öppet. Fortfarande nedstängt med andra ord. Och inte beror det på att man inte får ha öppet heller. 

Jag frågade förstås en förbipasserande, och fick det bekräftat, att visst får man ha öppet. 

Varför är det då inte öppet? Det är ju fritt fram, förvisso med vissa regler och restriktioner vad det gäller hygien och antal som får vara i affären samtidigt.

Svaret jag fick var en axelryckning och ett ”..man ids inte…”

Jag måste ställa mig frågan; har karantänen inneburit en galopperande passivitet bland människor i allmänhet och i det här fallet affärsidkare i synnerhet? Borde inte lättnaderna i karatänsregelerna ha inneburit att man spottar i nävarna, anpassar sig till rådande regler och sätter litet fart..? Alla skriker ju efter intäkter och fart på ekonomin.

Och visst märker man av en viss passivitet bland människorna här. Två månaders stillasittande med utegångsförbud, reseförbud och en massa andra regler som inskränkt vår frihet, sätter förstås sina spår. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att kunna konstatera att det tar emot litet grand, när man ska dra igång hjulen igen. Man drar sig litet inför träningspassen, jobbet kan kännas litet tungt och man blir gärna litet för overksam när man egentligen skulle kunna utnyttja tiden som man har fått tillgodo på bättre sätt än att kolla mobilen, TVn och vad grannarna tar sig för.

Tanken på vad som händer om samma tröghet inträder i hela världen skrämmer mig litet. Det är nog dags att vi alla uppmärksammar det här syndromet litet mer. Vill vi att världen får litet fart igen, så får vi nog bita ihop och spotta i nävarna. Även om det tar emot. För ”Världen” det är vi det. Vi allihop.

Det har sannerligen blivit hög tid att sätta fart. Sommaren står ju för dörren.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 51.

Dag 51 (Måndag 18-05-2020)

Nu ni. Nu har jag suttit på en uteservering och druckit min café solo con hielo. (svart espressokaffe med is). Och det var sannerligen länge sedan jag gjorde det samma.

Händelsen tilldrog sig på en uteservering i Marbellas hamn, med solen gassande, båtar rullande invid kajerna och med doft av hav. Underbart.

Och visst har det märkts under dagen att Marbella har vaknat ur sin karantänsömn. Litet yrvaket måste jag tillstå, men staden har i alla fall vaknat. Det där riktigt sjudande folklivet lär vänta på sig, men det var betydligt fler människor i farten än vad jag sett sedan månader tillbaka. Många går med masker för ansiktet, liksom för säkerhets skull. Själv hade jag min mask med mig, dock löst hängande runt halsen. Skulle jag nu ändå smaka litet på friheten, så skulle jag minsann också andas frisk luft. Och förresten; hur dricker man kaffe med en mask för ansiktet? Det fick istället bli vederbörligt avstånd till andra kaffe-, öl- och drinksugna. Jag sökte upp en plats i skuggan, långt ifrån de andra gästerna, som för övrigt inte var så många.

Så nu är den punkten på min ”efter-karantän-bucketlista” avklarad. Nu väntar en öl på en strandservering, en tur med kanoten ut på havet, ett bad i böljan det blå, kanske en eller flera tapas någonstans där de serverar riktiga grejer, några besök vid några av mina smultronställen uppe bland bergen, och mycket mer…mycket mer.

Idag låter jag kaffet hyllas. För vad vore väl livet utan en café con hielo på en uteservering för att få upp pulsen litet när nu livet äntligen får börja på nytt...

Vi hörs i morrn… (för ännu fortsätter karantänen här…om än med litet lättnader…)

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 50

Dag 50 (Söndag den syttende mai 2020)

Solum, mitt efternamn, är norskt. Min sedan många år framlidne far kom till Sverige i slutet på april 1940. Han var krigsflykting och stannade, med några års avbrott för arbete med återuppbyggnaden av Norge, kvar i Sverige även efter krigsslutet. Han var alltså norsk och därav kommer mitt norska efternamn.

Under min uppväxt så betraktades jag av mina svenska kompisar som norsk och bland mina norska vänner som svensk. Jag är med andra ord både halvt svensk och halvt norsk. Nu för tiden vet jag inte vad jag skulle kallas, då jag har bott mer än halva livet i Spanien… Strunt samma förresten, jag är den jag är och sedan får det vara bra nog med det.

Idag är det hursomhelst Norges nationaldag, den syttende mai. Och den del av mig som får betraktas som norsk firar därför denna dag. 

Jag vill därför passa på tillfället att ”gratulere mine norske venner med dette aarets syttende mai”. Gratulerer med dagen!

Här hos oss i Spanien löper karantänen sakta mot sitt slut. Som jag redan skrivit om, så har vi nu på allvar påbörjat nedtrappningen tillbaka till det liv som vi var vana vid innan. Så här pass långt in krisen och dess efterverkningar, och visa av den erfarenhet som vi tvingats genomleva, så kan vi nog nu konstatera att mycket kommer att vara förändrat när krisen helt och fullt är över. Så livet, så som vi minns det från innan, kommer vi nog att få vänta länge på. Därmed inte sagt att allt kommer att vara sämre. Jag hoppas innerligt att vi kan skapa en värld och ett liv tillsammans som till och med kanske känns ännu bättre än vad det var innan. Kanske har krisen, kaoset, rädslan, förvirringen gett oss möjlighet att bli än mer medvetna om de mer subtila värden som hela tiden finns runt omkring oss, men som gärna har fallit bort ur våra medvetanden när stress och jäkt och kapplöpning om tid och resurser har präglat tillvaron. Kanske, trots allt, har krisen fått oss att uppskatta vänskap, samarbete och omtanke mer än vad vi gjorde innan. Kanske har den till och med lärt oss att kärlek inte bara är en känsla utan i allra högsta grad något som vi gör för varandra. Har vi det, så tror åtminstone jag att vi kommer att gå ordentligt stärkta ur det här.

Syttende mai ja, det kan vi väl fira tillsammans allihop, svensk som norsk eller vad som helst. Dagens musikvideo får bli en hyllning till ett av mina hemländer. Njut av den.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 49

Dag 49 (Lördag 16-05-2020)

Så fick vi då äntligen det väntade, men ändå efterlängtade, beskedet att Málagaprovinsen avancerar i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna.

De nya bestämmelserna träder i kraft först om måndag i nästa vecka. Än får vi vänta ett par dagar med andra ord. Men vad spelar ytterligare ett par dagar med väntan för roll i sammanhanget. Vi vet att från och med nästa vecka så kommer vi att kunna röra oss litet mer normalt. Vi kommer att kunna besöka fler affärer. Vi kommer att kunna sätta oss ner vid en uteservering för den där efterlängtade koppen med isat espressokaffe och den där lika efterlängtade ölen i det immiga glaset. Vi kommer att kunna träffa gamla vänner, familjemedlemmar och faktiskt vem som helst när och praktiskt taget var vi vill. Det kommer helt enkelt att bli litet mer liv och rörelse i bygden igen.

En hel del restriktioner kvarstår förstås. En del begripliga andra svårare att förstå. Trots allt så befinner vi oss under en nedtrappning av mycket hårda karantänsregler och man vill, från myndigheternas sida, gå försiktigt fram. Ingen vill riskera ett nytt utbrott. Och kanske framförallt - ingen politiker vill riskera att ställas till svars för misstag som gjorts den dag då allt är över.

Fortfarande gäller de gamla träningsreglerna och tiderna. Ingen motion eller träning under andra tider med andra ord. Restauranger, barer och caféer får bara ha uteservering och måste ha minst 2 m avstånd mellan borden. Inne i affärer ska kunder kunna hålla 2 meters avstånd till andra kunder och kan man inte det på grund av affärslokalens storlek, så får bara en kund uppehålla sig inne i affären. 

Det viktigaste för mig personligen är nog ändå att det här med poliskontroller ute på vägar och gator förmodligen till stor del försvinner. Jag reser mycket i mitt arbete och jag har haft rätt att vistas där under hela den här tiden. Jag har heller inte varit ute och kört utan att ha haft anledning till det. Men jag har haft väldigt svårt att förlika mig med det faktum att en polis har kunnat stoppa mig och ifrågasätta varför jag är ute och kör. Och inte bara det - bötfälla mig med fantasibelopp om min anledning att vara ute inte faller den polisen i smaken. En ytterst obehaglig känsla. Men som sagt, jag hoppas slippa den nu. 

Nu ska jag i alla fall njuta av de lättnader av karantänen som jag vet kommer. Jag är nämligen en frihetsälskare av stora mått. Och som sig bör född i Vattumannens stjärnecken. (Aquarius)

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 48

Dag 48 (Fredag 15-05-2020)

I gårdagens rapport skrev jag om hur det kan vara när man känner sig som ett dammkorn hjälplöst kastad än upp och än ner. Idag hade jag hoppats kunna skriva om hur vinden plötsligt lyft mig upp på höjderna igen.

Vad jag och de allra flesta av oss som bor här i Málagaprovinsen väntar på är förstås beskedet från centralregeringen att JA, nu har även vår provins avancerat i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna.

Tyvärr så dröjer beskedet. Jag vet egentligen inte heller exakt när det är tänkt att vi ska få det där beskedet. Det bör i vilket fall komma någon gång  idag. Eller kanske får vi vänta tills i morgon…

Dagen förlöper med andra ord i sakta mak. Det ju så som dagar då man otåligt väntar brukar förlöpa. Tiden är relativ. Det har den alltid varit. Den går sakta när man väntar och fort när man vill att den ska gå långsamt.

Jag tror inte att det finns en enda här i trakterna som vill annorlunda än att vi äntligen ska få ta det där steget närmare friheten som vi så innerligt väntar på. Vi borde vara värda det nu efter alla dessa veckor av instängdhet, av begränsad rörelsefrihet, med affärer stängda, med många, alltför många, utestängda från sina arbeten, av veckor och månader utan möjlighet att träffa nära och kära som bor någon annanstans.

Vi borde vara värda att äntligen få komma upp ur gömslena, upp på våra höga berg där vi kan få andas och känna oss åtminstone litet mer normala. Det är dags nu. 

Klockan är nu strax efter 18 fredag kväll den 15e maj 2020. Solen värmer fortfarande. Jag sitter i skuggan ute i min lilla trädgård och som sagt - jag väntar. Får vi besked under kvällen så skickar jag en notis på facebook…

Annars…

så hörs vi i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 47

Dag 47 (Torsdag 14-05-2020)

Tvärs över havet, från stranden som jag betraktar som min, kan jag under klara dagar se den Afrikanska kontinenten skymta vid horisonten. Utlöparna från Atlasbergen sticker upp sina taggiga toppar. Bakom bergen breder den mäktiga Saharaöknen ut sina dyner av gyllene sand.

Stränderna här i södra Spanien innehåller därför en hel del av Saharas sand. Sand som har förflyttats hit av den varma siroccon, eller levechen som den kallas här, och som ibland träffar kusten även här hos mig. Bland många en illa sedd vind, då den drar in med damm som färgar bilar, gator, hus och möbler gyllengula. 

Själv är jag fascinerad av denna vind. Det är en vind som berättar, en vind som ger upphov till fantasier om det som finns där bortom horisonten, där havet övergår i ett annat. I ett hav förutan vatten, men fyllt av vinddrivna dammkorn.

Här hos oss i södra Spanien åker siffror och kurvor upp och ner, som vore de drivna av denna obestämbara vind som ingen riktigt rår över. Det är svårt att få någon riktig rätsida på hur de olika resultaten ska tolkas och det märks tydligt att många just nu är nervösa för att det ska bli ännu ett bakslag för vår Málagaprovins. Kommer vi att få avancera i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna eller kommer vi inte att få göra det den här gången heller? Vi väntar alla med spänning på vad de styrande kommer att säga under fredagens presskonferens angående ämnet.

Det är förstås inte mycket som vi enskilda kan göra och ännu mindre som vi kan bestämma. Det här undantagstillståndet har ju faktiskt försatt stora delar av det demokratiska systemet ur spel. 

Det är bara att se till att åtminstone en själv och ens nära och kära inte blir sjuka. 

Stundom känns det som vore vi alla små och obetydliga brickor i ett stort spel. Och inte ens det förresten. Snarare som dammkorn, som får finna sig i att föras både upp och ner av nyckfulla vindar…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 46.

Dag 46 (Onsdag 13-05-2020)

Något som har glatt mig mycket under den här karantänstiden är de möten, förvisso i de flesta fall digitala möten men även i några fall mer direkta möten, som jag har haft med människor, och faktiskt även djur, som alla har haft det som ibland kallas för att ”ha ett hjärta av guld”. Vänliga människor som också visar sig vara sanna och mycket goda vänner. Sådana som alltid har en hjälpande hand, ett sanningens ord, ett berömmande ord för något hos mig som jag inte ens visste att jag hade, en kram med sann och verklig värme i. Sådant som gör att jag känner mig betydelsefull för dem i deras liv.

Den främsta egenskapen hos dessa människor är att de har en genuin förmåga att se det bästa hos dem de möter. Något som verkligen kommer väl till pass i dessa tider, när verklig eller inbillad smittsamhet förefaller styra hela vardagen och där många skyr varandra på grund av detta. 

Just nu bevittnar vi ett, åtminstone fysiskt, avståndstagande från varandra överallt i samhället. Och det under en tid då vi egentligen skulle behöva komma närmare varandra för att kunna ta tag i det som behöver tas tag i. 

Därför blir jag så glad av alla dessa uppmuntrande tillrop, alla dessa telefonsamtal och meddelanden som dimper ner när jag minst anar det. Eller för den delen era likes och vinkar om att ni faktiskt läser och uppskattar det jag skriver. Jag blir glad och rörd på samma gång, därför att det visar att jag, just jag, faktiskt har en plats bland er, att ni värdesätter det jag gör och till och med det jag försöker göra.

Ni, ingen nämnd och ingen glömd, ska veta att ni, var och en av er, har alla fått en alldeles egen varm och vacker plats i mitt hjärta. Ni har alla visat att ni har ett hjärta av guld.

Tack för att ni finns i mitt liv.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 45.

Dag 45 (Tisdag 12-05-2020)

Jag har förmånen att få bo i ett paradis. Jag har sedan jag kom hit den första dagen alltid tyckt så. Klimatet är det bästa i Europa. Det är en internationell miljö med en blandning av människor från olika kulturer som gör tillvaron spännande och omväxlande på alla möjliga vis. Närheten till havet och stränderna gör för det mesta livet enkelt och behagligt. Stadsbilden med en mjuk blandning av gammalt och nytt gör kvarteren både vackra och bekväma och folklivet uppsluppet och genuint.

Just nu, mitt i tider av karantän, rädsla och kaos kan det ibland vara svårt att hitta det där paradiset. Det mesta tycks klätt i en grå och trist dimma likt den som ibland sveper in i kalla sjok från havet.

Jag vet att paradiset fortfarande finns där bakom dimman, men nu var det sannerligen länge sedan jag såg det. Gatorna är tömda. Det en gång så uppsluppna gatulivet har ersatts av en och annan skyndande med ansiktet täckt av skyddsmask och som rusar med huvudet nerböjt och handskar på händerna. Inga möten i gathörnen, inget sorl, ingen musik. Ingenting.

Vart tog mitt paradis vägen?

Må det avtäckas snart igen, innan vi har glömt hur det var och hur det såg ut…hur det borde vara.

Vi hörs i morrn…

Björn