Dag 52 (Tisdag 19-05-2020)
Idag besökte jag min bank, vilken har sitt kontor i den internationellt kända och berömda hamnen Puerto Banus. Buren av frihetsvingarna från igår, så bestämde jag mig för att göra ett kort besök i hamnområdet för att se om livet återvänt på allvar där också.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att där, där kommersen normalt är hög med barer och restauranger och små affärer och boutiquer vart man än vänder sig, så var praktiskt taget inget öppet. Fortfarande nedstängt med andra ord. Och inte beror det på att man inte får ha öppet heller.
Jag frågade förstås en förbipasserande, och fick det bekräftat, att visst får man ha öppet.
Varför är det då inte öppet? Det är ju fritt fram, förvisso med vissa regler och restriktioner vad det gäller hygien och antal som får vara i affären samtidigt.
Svaret jag fick var en axelryckning och ett ”..man ids inte…”
Jag måste ställa mig frågan; har karantänen inneburit en galopperande passivitet bland människor i allmänhet och i det här fallet affärsidkare i synnerhet? Borde inte lättnaderna i karatänsregelerna ha inneburit att man spottar i nävarna, anpassar sig till rådande regler och sätter litet fart..? Alla skriker ju efter intäkter och fart på ekonomin.
Och visst märker man av en viss passivitet bland människorna här. Två månaders stillasittande med utegångsförbud, reseförbud och en massa andra regler som inskränkt vår frihet, sätter förstås sina spår. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att kunna konstatera att det tar emot litet grand, när man ska dra igång hjulen igen. Man drar sig litet inför träningspassen, jobbet kan kännas litet tungt och man blir gärna litet för overksam när man egentligen skulle kunna utnyttja tiden som man har fått tillgodo på bättre sätt än att kolla mobilen, TVn och vad grannarna tar sig för.
Tanken på vad som händer om samma tröghet inträder i hela världen skrämmer mig litet. Det är nog dags att vi alla uppmärksammar det här syndromet litet mer. Vill vi att världen får litet fart igen, så får vi nog bita ihop och spotta i nävarna. Även om det tar emot. För ”Världen” det är vi det. Vi allihop.
Det har sannerligen blivit hög tid att sätta fart. Sommaren står ju för dörren.
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar