RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 57.

Dag 57 (Söndag 24-05-2020)

Jag sitter här i min lilla trädgård. Jag väntar.

Jag vet inte vad jag egentligen väntar på.

Men det är väl just det som de här senaste två månaderna har präglats av.

Väntan.

Väntan på vad?

Själv har jag väntat på att resten av familjen ska vakna framåt förmiddagen. Jag har väntat på att nyhetssidorna i tidningarnas nätupplagor ska uppdateras, på att siffror och kurvor ska sjunka, på att det ska bli lunchdags, på att maten ska bli klar, på att tiden ska vara inne för en liten siesta-tupplur, återigen på att nyheterna ska uppdateras, på att få gå ut, på något visst TV-program, på att kvällsgröten ska bli klar, på att det ska bli läggdags…på att somna. Väntan, väntan och åter väntan…

Jag inser att vad jag egentligen väntar på är att tiden ska gå, så att det här med Coronavirus, karantän och hela tjo-fade-rittan ska vara över någon gång. För vi vet att det kommer att ta sin tid, så vad väljer vi? 

Vi väljer att bara låta tiden gå. Och helst så fort som möjligt.

En tanke slår mig. Den slår mig hårt och träffsäkert. Som en snyting rätt över näsan. Tanken skrämmer förstås. Och gör ont. Jag inser redan i nästa tanke att det borde den göra. Det måste den få göra.

Jag inser att alla dessa dagar, de som bara kommer och går och försvinner, det är livet som passerar förbi… 

Det är mitt liv som dag för dag bara kommer, bara går och bara försvinner.

Alla väntar vi på att Världen ska förändras. Just nu kanske mer än någonsin. Vi har alla drömmar och förhoppningar om en glänsande framtid. Just nu, i ett förbannat virus breda spårgata, syns dessa drömmar svåra att fånga, kanske till och med omöjliga att uppnå. Vi väntar, dag för dag, på att Världen ska förändras. Vi väntar på att våra drömmar ska synas möjliga igen.

Själv har jag förstås ingen patentlösning på hur vi ska förändra Världen. Allt vi kan göra är att åtminstone försöka förändra våra egna världar. Jag vill i det sammanhanget citera ett uttalande från självaste Rocky Balboa, filmhjälten du vet, han som gestaltats av Sylvester Stallone.

”Att ta sig fram i livet handlar inte om hur hårda smällar du kan dela ut. Det handlar om hur hårda smällar du kan ta emot…och ändå fortsätta framåt.”

För att undvika fler ”käftsmällar” under dagens väntan, så tänker i alla fall jag göra vad jag kan för att förgylla just den här dagen i dag. Än vet jag inte med vad. Men något får det bli.

Vi hörs i morrn…

Björn