söndag 3 maj 2020

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 36

Dag 36 (Söndag 03-05-2020)


Jag har ägnat en mycket viktig del av mitt liv åt idrotten. Simning, fotboll. ishockey, friidrott, skidåkning, sjömilitär femkamp, kanot och till och med rugby är idrottsgrenar som jag har varit aktiv inom. Och ännu mer tid har jag ägnat åt att vara en hängiven åskådare under olika idrottsevenemang. 
Som du förstår har idrott i alla dess former blivit och är fortfarande en viktig del av mitt liv.
Jag gillar utmaningen, hängivenheten, spänningen, kampen, euforin, gemenskapen, listan kan göras hur lång som helst. Som aktiv gillade jag allra mest att vinna. Och jag har förstått att för att kunna vinna, så måste det finnas en möjlighet att också kunna förlora. Möjligheten att förlora, ovissheten och den oundvikliga kampen för att besegra förlusten har många gånger i mitt liv fått mig att töja ordentligt på det jag trodde var möjligt. En lärdom ur erfarenhet nog så viktig även i livet utanför idrotten.

Idag, under morgonens träningsrunda strax efter soluppgången, mötte jag havet. Jag brukar göra det. Jag bor nära havet. Min träningsrunda löper längs med havet. Framförallt så älskar jag havet. Så det är väl egentligen inget konstigt med att jag mötte havet även idag. Men just idag låg havet så där underbart stilla och rogivande som det kan göra ibland. Här på Costa del Sol har vi inte bara genomlevt Coronavirusets våndor under de senaste två månaderna. Vi har även genomlevt årstidsväxlingens högst nyckfulla väderomslag med regn och framförallt mycket vind. Och det var därför länge sedan, så länge sedan att jag knappt ens minns, som jag upplevde hur vackert havet kan vara när det ligger så stilla och rogivande som det gjorde just i morse. 
Det var kanske därför som jag idag, när jag nådde fram till havet, till trots för skavsåren på fötterna från igår, träffades av den där vinnande känslan som jag ibland kunde erfara under min tid som idrottare. Med ens kände jag att ”nu jävlar vinner jag”.
Vinner vad…? 
Allt…förstås! Allt det jag längtat efter.
Jag kommer att besegra ledan. Jag kommer att besegra den halvdana fysiska formen som jag befinner mig i efter lång tid av stillasittande. Jag kommer att vinna över instängdheten. Jag kommer att besegra vad helst som kommer i min väg. 
Och, det bästa av allt, VI kommer att vinna över viruset.
Varför? 
Därför att ljuset, just idag, visade att mörkret har besegrats. Lugnet har besegrat stormen. Det rogivande har besegrat oron.
Så, min vän - Vi vinner!
VINCERO - jag vinner!

Vi hörs i morrn…
Björn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar