fredag 15 maj 2020

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 48

Dag 48 (Fredag 15-05-2020)


I gårdagens rapport skrev jag om hur det kan vara när man känner sig som ett dammkorn hjälplöst kastad än upp och än ner. Idag hade jag hoppats kunna skriva om hur vinden plötsligt lyft mig upp på höjderna igen.
Vad jag och de allra flesta av oss som bor här i Málagaprovinsen väntar på är förstås beskedet från centralregeringen att JA, nu har även vår provins avancerat i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna.
Tyvärr så dröjer beskedet. Jag vet egentligen inte heller exakt när det är tänkt att vi ska få det där beskedet. Det bör i vilket fall komma någon gång  idag. Eller kanske får vi vänta tills i morgon…

Dagen förlöper med andra ord i sakta mak. Det ju så som dagar då man otåligt väntar brukar förlöpa. Tiden är relativ. Det har den alltid varit. Den går sakta när man väntar och fort när man vill att den ska gå långsamt.

Jag tror inte att det finns en enda här i trakterna som vill annorlunda än att vi äntligen ska få ta det där steget närmare friheten som vi så innerligt väntar på. Vi borde vara värda det nu efter alla dessa veckor av instängdhet, av begränsad rörelsefrihet, med affärer stängda, med många, alltför många, utestängda från sina arbeten, av veckor och månader utan möjlighet att träffa nära och kära som bor någon annanstans.
Vi borde vara värda att äntligen få komma upp ur gömslena, upp på våra höga berg där vi kan få andas och känna oss åtminstone litet mer normala. Det är dags nu. 

Klockan är nu strax efter 18 fredag kväll den 15e maj 2020. Solen värmer fortfarande. Jag sitter i skuggan ute i min lilla trädgård och som sagt - jag väntar. Får vi besked under kvällen så skickar jag en notis på facebook…

Annars…
så hörs vi i morrn…
Björn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar