Ett sjunkande skepp...

 NY RAPPORT FRÅN SPANIEN...

Strax innan Julen 2020...

Då är vi snart framme vid tiden då vi kommer att kunna sammanfatta ett år som gått igen. Just i år sammanfaller det med datumen då ordet CORONA påbörjade sin bana genom media och inte minst blev ett ord som vi lite till mans både hör och själva använder många gånger varje dag.

Corona…ja fy bövelen vad jag är trött på det ordet. Jag hoppas innerligt att det nya året, det som nu skymtar där någonstans bortom julen, för med sig att jag slipper både höra, läsa och själv använda det mer.

Själv har jag klarat mig från smittan helt och hållet, både under den första vågen i vintras och i våras och under den så kallade andra vågen nu under hösten. Faktum är att under det här året har jag varit friskare, till och med mycket friskare, än vad jag normalt kan förvänta mig. Inte en tillstymmelse till den allra banalaste förkylning ens. Ingenting. Inte ens lite huvudvärk. Det är jag naturligtvis oändligt tacksam för. De försiktighetsåtgärder som jag och min familj har vidtagit har uppenbart varit både tillräckliga och av godo. Och med tanke på den ringa smittspridning som just nu råder här i Marbella, så är det föga troligt att jag ens kommer i närheten av något virus. Senaste dygnet har det registrerats två (2) nya fall inom kommunen. Ställ det i relation till invånarantalet som ligger på dryga 140.000… Med andra ord borde det vara tämligen svårt just nu att bli smittad. Vi får innerligt hoppas att det fortsätter så.

Här i övriga Spanien fortsätter vi dock med tvånget att leva under restriktioner. I vissa fall förklarliga och förståeliga. I andra fall oförklarliga och därför naturligtvis oförståeliga. 

Och kanske är det just det som har kännetecknat den här tiden. Kasten mellan fakta och spekulationer, mellan sådant som varit ordentligt genomtänkt och sådant som har synts vara inget annat än ogenomtänkta hugskott. Vi har slängts mellan kloka råd kontra rena dumheterna. Fått den ena anvisningen efter den andra för att sedan anvisas det rakt motsatta.

Kanske är det inte ens så konstigt att det har blivit så. Paniken har ju minst sagt varit utbredd. Och livrädda beslutsfattare, som ju också är inget annat än vanligt folk, kommer otvivelaktigt, precis som vem som helst, att fatta många ogenomtänkta beslut.

Just nu har vi, som nämnts, en väldigt liten smittspridning här hos oss. Antalet tillfrisknade är mångfalt större än antalet nya smittade. Antalet som tyvärr avlider av sviterna av virussmittan sjunker ordentligt. Tillika antalet som läggs in på sjukhus. Antalet som behöver intensivvård blir allt mindre. Många patienter skrivs ut medan få läggs in på sjukhusen.  

        Allt det är vi tacksamma för. Allt borde vara frid och fröjd.

Men…tyvärr…

Samtidigt…sjunker ”skeppet”.

Det börjar på att bli tufft. Riktigt tufft för många. Små familjeföretag går omkull, andra förlorar jobben, enskilda näringsidkare, hantverkare och servicepersonal har fått sina möjligheter att idka sin verksamhet begränsad på grund av restriktioner gällande rörlighet och de tider då verksamheten får pågå. Affärer, restauranger, barer och andra verksamheter stängs och kommer förmodligen aldrig att öppna igen. Många, många fler än antalet döda, förlorar de liv som de ägnat hela livet år att själva bygga upp och kämpa för. Och i spåren av det riskerar förstås många att förlora sina hem, sina familjer….sitt allt.

Världen ställer nu sitt hopp till vaccinet. Så även här i Spanien. 

Själv ställer jag mitt hopp i första hand till förnuftet. Inget annat kommer att ta oss ur denna efterföljande kris som vi inte bara står inför utan i allra högsta grad just nu befinner oss mitt i.

Med det får det vara nog för den här gången. Jag lovar ingenting bestämt om när jag återkommer med en ny rapport och vill därför passa på tillfället att önska er alla en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År. (Vad gäller önskningar om ett gott slut på det här året, ber jag, just det här året, om att få instämma i spanjorernas - - - ”2020, Qué te den…” (Fritt översatt… 2020, Ta dig i ar..let…) 

Varma hälsningar från ett Spanien på väg ur en kris, men redan mitt i en annan…,

Björn

VECKORAPPORT FRÅN SPANIEN. Nr 2

Lördag 20-06-2020 (Den sista dagen...)

Den sista dagen…

Onekligen låter ovanstående strof en aning likt en beskrivning av en domedag. Men det är det förstås inte. Det är istället en glädjens dag. En dag då en epok går i graven. Javisst. Men inte vilken epok som helst…

Det är undantagstillståndet, det som har präglat livet under de senaste SEXTON veckorna, som avslutas, går i graven. Idag är det dess sista dag.

Det är dags att summera, lägga till handlingarna, avsluta, glömma. Framförallt är det dags att gå vidare. Det är dags att öppna portarna, att välkomna Världen igen.

Vissa restriktioner får vi ännu leva med. Kravet på social distansering bland annat. Och kravet på ansiktsmask om säkerheten så kräver. Än är det en bit kvar till kramarna… Men de kommer de också. Tids nog.

Vad minns jag då från den här tiden…?

Min första reaktion är - ingenting… Tiden som gått känns som ett tomt blad i en tom bok. 

Men visst minns jag:

Obehaget, olusten jag kände av att veta att jag när som helst kunde bli stoppad av poliser, och till och med militär, som var i sin fulla rätt att ifrågasätta vad jag hade att göra ute på gatorna… Ytterst obehagligt.

Ilskan jag kände över alla sanslösa och dåligt underbyggda spekulationer i press, radio och TV angående spridningsrisker, dödstal, symptom på sjukdom, osv, osv… 

Den ödesmättade tystnaden och tomheten längs våra annars så livliga avenyer, gator och strandpromenader. Speciellt minns jag en kväll i början på karantänen när jag var på hemväg. Det var dimmigt, mörkt och förstås helt folktomt. Som vore jag helt ensam i en övergiven värld. Eller som ensam överlevande under en avslutande scen i en skräckfilm…

Fanns det då bara elände under den här tiden eller fanns det även glädjeämnen?

Jo, det gjorde det.

Framförallt minns jag musiken, sången, applåderna, dansen och gemenskapen (på avstånd) med grannarna här runt omkring. Det varade bara under några få minuter, men på samma tid varje dag. Prick klockan 8 varje kväll möttes vi på avstånd, från balkonger, terasser och trädgårdar och sjöng, applåderade och dansade till samma musik. Stunden avslutades med uppmuntrande utrop om god natt, vi ses i morrn och vinkningar. Enkelt nöje. Javisst. Men oj vad vi såg fram emot den stunden varje dag.

Och nu står vi inför nästa utmaning. Den att få fart på hjulen igen. Sett till trafik, människor i rörelse, leenden och den där självklara framtidstron som spanjorer besitter, så tror även jag att det kommer att gå vägen. Det kommer att bli sommar i år också. Och försåvisst jul igen, när det så är dags för det.

Det är dags att sätta fart. Redan i morgon börjar livet på nytt. 

And that´s the way it is…

Varma hälsningar, lyckönskningar och kramar,

Björn

VECKORAPPORT FRÅN SPANIEN. Nr. 1

Fredag 12-06-2020

Det har hänt en del sedan sist…lita på det.

Málagaprovinsen befinner sig nu, en vecka tidigare än förväntat, i fas 3 av nedtrappningen av karantänen. 

Så just nu lever vi i än mer rörelsefrihet och än mer likt det normala. Fortfarande är vi skyldiga att bära munskydd om vi inte kan garantera ett säkerhetsavstånd om 1,5 meter. Säkerhetsavståndet har därmed också minskat. Förut var det som bekant 2 meter… Så kanske kan vi börja kramas snart igen också. Vem vet?

I skrivande stund är det fredag den 12 juni och vi är bara litet mer än en vecka från att befinna oss i det som har fått benämningen ”la nueva normalidad” - den nya nomaliteten. Det enda vi egentligen vet om denna är att allt återgår till det normala förutom vissa förändringar som ska säkerställa att den sociala distanseringen till viss del bibehålls tills viruset är ”nedkämpat”. Fortsatt ansiktsmaskering, fortsatta säkerhetsavstånd och fortsatta restriktioner vad gäller folksamlingar kommer därför att förbli en del av vardagen ännu ett tag.

Alarmtillståndet som sittande regering har förlängt och förlängt om och om igen under flera månader går nu mot sitt definitiva slut. Om en vecka ska det vara över. Skönt, för det är sannerligen hög tid att det demokratin tar över igen. De sista förlängningarna har åtminstone jag ställt mig mycket tveksam till. Det har varit svårt, för att inte säga obehagligt, att förstå motiven bakom dessa förlängningar. 

För övrigt märks det tydligt att livet på gator och torg börjar på att återvända. Det är mer folk i farten. Och mer skratt och leenden på barer, cafeterior och i parker. Ungar leker och de vuxna njuter så gott de kan. Fotbollar börjar på att rulla, affärer slår upp portarna och gycklare börjar åter att synas längs strögen.

Strandliv har det dock varit tunnsått med under veckan. Mest beroende på en enveten vind som driver upp vågor och gör det vådligt att ta sig ett dopp i havet.

Så, sammanfattningsvis, är det dags att på allvar börja drömma om nya tider nu. Om en ny normalitet, om nya lyckliga dagar, om en ny framtid. Om en ny värld. Imagine!

Vi hörs om någon vecka…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 66

Dag 66 (Tisdag 02-06-2020)

Här, i min tillvaro, börjar saker och ting nu återgå till det normala. Det innebär bland annat att arbetet som fysioterapeut har börjat få fart. Dagarna fylls upp med fler och fler patienter, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Det innebär samtidigt att det blir mindre och mindre tid över för att skriva de här rapporterna. Och med tanke på att karantänen nu går mot sitt definitiva slut, så kommer jag från och med den här rapporten att övergå från dagliga till veckovisa rapporter.

Jag vill tacka er alla för det intresse ni visat, för erat deltagande med ”likes” och kommentarer och uppmuntrande ord. Det har berett mig stort nöje att skriva till och för er. 

Nu är det tid för mig att återhämta förlorad tid med mina patienter och förstås med sol, vind och vatten, som är det bästa jag vet…

Vi hörs…inte i morgon…men om en vecka ungefär…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 65.

Dag 65 (Måndag 01-06-2020)

Måndag den första juni, en ny dag, en ny månad, en ny fas i nedtrappningen av karantänen har påbörjats.

En dag att fira. 

En dag att känna sig stolt över.

En dag att njuta av.

En ny fas i livet. 

Tänk om varje dag vore så välsignad.

I vilket fall här i södra Spanien, närmare bestämt i Málagaprovinsen går vi in i nästa fas i nedtrappningen inför vår ännu okända och litet mystiska ”nya normalitet”.

För oss här betyder detta litet mer frihet i våra rörelser. Vi får motionera när vi vill igen, affärer, restauranger och barer får hålla litet mer öppet och får ta emot litet fler kunder. Framförallt så innebär den nya fasen att vi äntligen får njuta av stränder och salta bad. 

Det börjar likna nåt, med andra ord. Det börjar likna ett mer ”normalt” sommarliv här i solens och skuggornas land.

Och visst är det en dag värd att fira.

Tillika en dag att känna sig stolt över. Alla umbäranden under karantänstiden känns med ens som om de trots allt varit meningsfulla. Tillsammans har vi stoppat det här förbannade viruset.

Och visst är det en dag att njuta av. Och jorå, jag har redan varit på stranden… Det lär bli fler turer dit. Kanske inte idag, men kanske i morgon.

Sannerligen, ”a new day has come”…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 64.

Dag 64 (Söndag 31-05-2020)

En fråga som jag, och många med mig, kanske även du som läser det här, ställer sig är; hur kommer det att bli när allt det här med Coronaviruset är över? Hur kommer det att bli…när livet åter är gott att leva?

Här i Spanien talar man ju från den spanska regeringens sida om ”una nueva normalidad”, en ny normalitet… Vad nu det kan innebära vet vi övriga dödliga ingenting än så länge. Frågan är väl om någon egentligen vet. Om inte vi medborgare vet, vet regeringen...? 

Min slutsats är att det måste bli vi, vi som lever i det här landet, som måste forma livet tillsammans så att det än en gång blir gott att leva.

Och allt vi som enskilda kan göra är att vända oss till oss själva. Kanske borde vi fråga oss; har jag lärt mig något av den här tiden? Finns det något jag kan ta med mig av erfarenheter för att göra det här landet en än bättre plats att vara på? Kommer jag att ha förändrats? Kommer jag att vara en bättre människa när allt det här är över och jag känner att jag lever gott igen?

Jag är medveten om att jag kanske utmanar med ovanstående frågor. Ta inte illa upp. Det är väl menat.

Om du tänker på det…så har varje viktig förändring av dig själv, ditt liv, varje förändring värd namnet och som sedan har fört dig fram till den du är idag, föregåtts av en tid av kris i dit liv.

Så länge vi lever gott så påbörjar vi ogärna en förändring. Och varför skulle vi göra det? 
 Men vår livsresa har kanske ändå inte nått fram till målet. Kanske har vi ännu saker att fullborda. Och kanske behövs en förändring, en utveckling, för att vi ska nå dit.

Ofta är vi rädda för krisen.

När vi istället borde vara rädda för stagnationen, för att inte längre utvecklas.

Så vem vill du vara när livet åter blir gott att leva?

Dolly Parton för besjunga den frågeställningen.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 63

Dag 63 (Lördag 30-05-2020)

Det senast dygnets siffror och kurvor här i Málagaprovinsen visar att det nu är ungefär dubbelt så många som tillfrisknar från att ha befunnits smittade av Coronaviruset än som smittas. Skönt besked naturligtvis, vilket innebär att det nu är mycket svårt att smittas här. Skönt besked förstås för framförallt turistbranschen som har lidit svårt under den här karantänstiden.

Redan nu på måndag kommer det att vara tillåtet med sol och bad på stränderna, då hela provinsen går in i fas 2 i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna. Ännu ett underbart besked, då det verkligen börjar på att bli hett under solen. 

Så gissa vem som kommer att kasta sig i böljan det blå under måndagen…

Överhuvudtaget börjar människorna här att åter skaka liv i sina karantänströtta kroppar. Det är mer folk ute på gator och torg, borden vid barernas uteserveringar fylls snabbt på och skratten skaller när törstiga och torra struppar åter väts av öl och sommardrinkar.

På måndag tas även tidsrestriktionerna för motionsaktiviterna bort och vi kommer att kunna röra oss ute praktiskt taget obegränsat. 

Det flyter på med andra ord. 

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 62.

Dag 62 (Fredag 29-05-2020)

När jag tänker på livet och dess skiftningar brukar jag ibland föreställa mig livet som en målning. I något som kan målas i färger och motiv som jag själv väljer. 

Här i Spanien närmar vi oss nu slutet på den här krisen. Alla kurvor pekar brant nedåt och karantänsrestriktionerna lättas mer och mer. Den bistra vintern ligger bakom oss och förefaller avlägsen och liknar mer och mer bara ett suddigt och till och med svart-vitt minne från en tid som var. Som något som försvinner i dimma bakom oss. Framför oss anar vi ljuset och med det färgerna.

Som står vi nu med penslarna beredda inför en ny, vit och ännu omålad målarduk. 

Frågan är vad tavlan kommer att innehålla. Hur den kommer att se ut. Vilka färger och motiv vi kommer att välja.

Kommer den att innehålla minnen från det som var? Skarpa kontraster målade blott i svart och vitt? Mörka färger? 

Eller nöjer vi med att ta med de lärdomar som vi gjort? Väljer vi runda och mjuka linjer? Ljusa och ljuva färger?

Kommer tavlan att bli en inspirerande framtidsbild?

Eller förblir minnena från den svåra tiden framträdande även i framtiden?

Det är nog dags att vi alla till mans gör oss beredda på att snart är det dags att spänna upp våra egna dukar och dra de första darrande penseldragen över våra alldeles egna målardukar. För det är vad vi kan göra. Vår värld är en värld av världar. Din värld är ingen annans precis lik.

Så måla din egen tavla, så som du vill ha den. Skapa den framtid som du vill se. Häng sedan upp tavlan någonstans i ljuset, på en plats där alla som vill kan få se den.

Gör dig beredd. Det är dags nu. Framtiden, ja det är det som händer och sker från och med nu i det här ögonblicket.

Gör dig beredd! Get ready! Kaz Hawkins sjunger i dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 61

Dag 61 (Torsdag 28-05-2020)

Den första tiden efter att vi här i Spanien gick in i karantän och landet försattes i ett slags undantagstillstånd, så talades det om att vad vi hade framför oss, var ett krig. Kriget mot viruset.

Om det var för att motivera befolkningen inför vad som komma skulle, eller om det mest var ett sätt för politiker och myndigheter att motivera sig själva, låter jag stå osagt. Men krig var vad det kallades för i alla fall. Och här i Spanien, när det var som värst, så patrullerade militärfordon gatorna för att säkerställa att folk höll sig borta från gator och torg.

Att vi har befunnit oss i krig låter ju ganska dramatiskt. Men på sätt och vis har det ju varit så. Ett krig mot ett osynligt och obestämbart virus. Det skulle lika gärna ha kunnat vara ett krig mot ett monster eller mot utomjordingar skapade av, och ur, vår egen fantasi. 

Eller, huvaligen hemska tanke, mot ett illasinnat land…

Undantagstillstånd skulle ha rått i landet. Allt hade varit upp och ned. Och dödsoffrens antal hade skenat på minst samma vis. Panik hade varit vardag och affärerna tömts så till den milda grad att ransonering hade behövts.

Själv var jag värnpliktig på den gamla goda tiden. Nåja, på den tiden då krig var krig mellan soldater med vapen i hand. Nu för tiden förs krig på många olika sätt. Inte minst i det fördolda och förutan att vapen används mer än som avskräckande hot. Syftet med krig är, om det så förs med vapen i hand eller på andra vis, att underordna sig andra, är det så andra länder, andra befolkningsgrupper eller andra religionsutövare.

Tanken svindlar förstås - men tänk om…? 

Sett hur utvecklingen har varit sedan det fösta utbrottet av viruset, så ligger tanken på att det faktiskt är ett krig vi bevittnar inte långt borta. En hel värld, förutom då de länder som tidigt fick kontroll över smittspridningen, fick panik. Ekonomier slogs över ända, hela länder paralyserades, människor levde i rädsla och fick föga gjort. Rädsla fortsätter att spridas och lär så fortsätta under lång tid framöver. Och rädda människor, så också rädda nationer, är lätta att manipulera. 

Vem vet?

Ingen förstås. Och inte lär någon kliva fram och säga hela sanningen heller.

Själv har jag tyckt att hela den här historien med virusets uppkomst, dess relativa farlighet, paniken som spritts över gränserna, den ekonomiska kris som den inte nödvändigtvis borde ha men ändå har skapat, praktiskt taget allt runt det här viruset, var skumt redan när de första rapporterna kom.

Jag vet inte varför, jag har förstås inte hela bilden klar för mig, men skumt har det känts. Redan från första början.

Jag hoppas att jag är helt fel ute i mina spekulationer.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 60.

Dag 60 (Onsdag 27-05-2020)

Det kan vara intressant att titta på hur olikt olika människor har genomlevt den här perioden med karantän och instängdhet. Jag behöver bara se mig omkring och prata med människor i området där jag själv bor för att inse att även om vi har genomlevt samma karantän, så har livet sett mycket olika ut för olika människor.

Många har av olika anledningar inte varit på jobbet under hela den här tiden. Andra har jobbat hemifrån. Andra hade inget jobb ens när krisen började.

Vissa har ägnat sig mer åt fysiska aktiviteter än innan. Andra mindre.

Och några har praktiskt taget sovit sig igenom de här månaderna.

Och kanske hade det varit en bra idé. Det att sova sig igenom krisen. Att helt enkelt bara be någon att väcka en när allt en gång för alla är över. Kanske hade det varit ett bra sätt att radera alla dessa dagar och istället sova gott med ljuva drömmar…för att sedan vakna och allt rullar på som vanligt. Kanske fråga någon - ”har det hänt nåt nytt…?”

Nåja, de flesta av oss vill nog ändå leva när vi nu ändå är vid liv. Själv har jag kunnat hålla jobbet vid liv under praktiskt taget hela den här tiden. Och även om antalet patienter som jag har haft har varit långt under vad jag normalt skulle ha haft, så har jag åtminstone kunnat hålla näsan ovan vattenytan. Och sakta men säkert, så börjar mina patienter nu komma tillbaka. Något som jag förstås är tacksam för. Det börjar så smått kännas, åtminstone litet grand, som normalt igen.

Hade jag varit ung och oberoende, med ungdomens bekymmerslöshet och tagit ansvaret med en klackspark, så hade jag kanske valt sömnen och drömmarna ändå. Vem vet. 

Just nu vet jag i alla fall att jag har genomlevt den värsta krisen och gjort en del nyttiga erfarenheter och insikter.

Det tänker jag förhålla mig tacksam inför.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 59.

Dag 59 (Tisdag 26-05-2020)

Att jag gillar frihet har du nog förstått vid det här laget. Även att jag gillar havet. 

Frihet och hav, för mig hänger de båda ihop. Det är något som jag har känt sedan barnsben. Redan då såg jag ut över det öppna havet och fylldes av omtumlande frihetskänslor. Att det jag kände var doften av frihet, förstod jag kanske inte då. Åtminstone förstod jag inte att sätta ord på känslan. Att jag kände mig väl, att jag blev lycklig, glad och rofylld på samma gång förstod jag i varje fall.

Min kärlek till havet har följt mig sedan dess. Och, med åren som jag bott vid randen av havet, fördjupats. Havet är vad jag söker när jag känner att jag behöver lossa mina bojor, göra mig fri, fri från bekymmer, fri från oro, fri från tvång och plikter.

För mig doftar havet av frihet. Dess horisont som ger en illusion av oändlighet. Dess ständiga rörelser som berättar om dess eviga liv. Äventyren som väntar under dess yta. 

Jag upplever havet som en nära vän. En vän som väcker lustfyllda drömmar. Drömmar om äventyr. Om seglatser, om upptäcktsresor långt bortom den gäckande horisonten. För mig, en vän som alltid lyssnar och aldrig sviker.

Havet, det som rullar runt. Runt. Och runt igen. Förutan början. Och förutan slut. För evigt i mitt hjärta. För alltid väntande. Ständigt välkomnande.

Havet!

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 58.

Dag 58 (Måndag 25-05-2020)

Här i Màlagaprovinsen har vi från igår till idag inte haft ett enda bekräftat fall av nya Coronasmittade. Heller ingen avliden i sviterna av Covid-19. Antalet som ligger inlagda på sjukhus med sjukdomen sjunker. Och antalet tillfrisknade ökar ständigt.

Det ser bra ut med andra ord.

Ändå fylls fortfarande tidningssidorna med nya rön om smittan, om nya faror som hotar i virusets spår, rapporter om låg immunitet, hotbilder om tänkbara smittrekyler under nedtrappningen, osv.,osv…

Alltihop spekulationer förstås. Och ännu värre…det är tydligt att man vill fortsätta att skrämmas.

Och som om det inte vore nog så har diskussionen om klimatet och luftföroreningarnas inverkan på samma klimat tagit fart igen. Massor av skräckscenarios där också förstås. Sen förstås så har vi skjutningarna i gamla hederliga Sverige. Det förefaller bli fler och fler av dem också. Ekonomin och dess problem orkar jag inte ens berätta om…

Tror verkligen någon på att skrämsel är den rätta medicinen för att få oss medborgare att förändra oss själva och det sätt vi lever på?

Är det inte istället så att för mycket rädsla under för lång tid skapar både ångest och panik? Och därför dåligt övervägda beslut?

Det är klart att vi ska ha respekt för viruset och för vad det kan ställa till med. Likaså för vad otyglade utsläpp kan ställa till med för vår gemensamma planet.

Men respekt är väl för hundra gubbar ändå inte samma sak som att vara rädd för något.

Vi kan vara rädda och ändå hålla oss vid liv. Däremot kan vi inte leva om vi ständigt är rädda.

Det får vara nog nu. Nog med spekulationer om tänkbara negativa scenarios. Både från de som kallar sig experter och från obetänksamma journalister. Nog.

Det är vår rättighet att få leva våra liv utan att tvingas bli skrämda hela tiden. 

I dagens musikvideo låter jag Katie Meluha besjunga det här.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 57.

Dag 57 (Söndag 24-05-2020)

Jag sitter här i min lilla trädgård. Jag väntar.

Jag vet inte vad jag egentligen väntar på.

Men det är väl just det som de här senaste två månaderna har präglats av.

Väntan.

Väntan på vad?

Själv har jag väntat på att resten av familjen ska vakna framåt förmiddagen. Jag har väntat på att nyhetssidorna i tidningarnas nätupplagor ska uppdateras, på att siffror och kurvor ska sjunka, på att det ska bli lunchdags, på att maten ska bli klar, på att tiden ska vara inne för en liten siesta-tupplur, återigen på att nyheterna ska uppdateras, på att få gå ut, på något visst TV-program, på att kvällsgröten ska bli klar, på att det ska bli läggdags…på att somna. Väntan, väntan och åter väntan…

Jag inser att vad jag egentligen väntar på är att tiden ska gå, så att det här med Coronavirus, karantän och hela tjo-fade-rittan ska vara över någon gång. För vi vet att det kommer att ta sin tid, så vad väljer vi? 

Vi väljer att bara låta tiden gå. Och helst så fort som möjligt.

En tanke slår mig. Den slår mig hårt och träffsäkert. Som en snyting rätt över näsan. Tanken skrämmer förstås. Och gör ont. Jag inser redan i nästa tanke att det borde den göra. Det måste den få göra.

Jag inser att alla dessa dagar, de som bara kommer och går och försvinner, det är livet som passerar förbi… 

Det är mitt liv som dag för dag bara kommer, bara går och bara försvinner.

Alla väntar vi på att Världen ska förändras. Just nu kanske mer än någonsin. Vi har alla drömmar och förhoppningar om en glänsande framtid. Just nu, i ett förbannat virus breda spårgata, syns dessa drömmar svåra att fånga, kanske till och med omöjliga att uppnå. Vi väntar, dag för dag, på att Världen ska förändras. Vi väntar på att våra drömmar ska synas möjliga igen.

Själv har jag förstås ingen patentlösning på hur vi ska förändra Världen. Allt vi kan göra är att åtminstone försöka förändra våra egna världar. Jag vill i det sammanhanget citera ett uttalande från självaste Rocky Balboa, filmhjälten du vet, han som gestaltats av Sylvester Stallone.

”Att ta sig fram i livet handlar inte om hur hårda smällar du kan dela ut. Det handlar om hur hårda smällar du kan ta emot…och ändå fortsätta framåt.”

För att undvika fler ”käftsmällar” under dagens väntan, så tänker i alla fall jag göra vad jag kan för att förgylla just den här dagen i dag. Än vet jag inte med vad. Men något får det bli.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 56.

Dag 56 (Lördag 23-05-2020)

Timmarna, dagarna, veckorna, ja till och med månaderna går. Tiden tickar tydligen på även under de här dagarna. 

Senast igår, när jag satt tillbakalutad i en fåtölj på en uteservering längs med strandpromenaden, lät jag tankarna löpa litet som de ville. Bland mycket annat kom jag på mig själv med att försöka erinra mig vad som egentligen hänt under de här dagarna, veckorna och månaderna av karantän och instängdhet.

Läs, och kanske häpna, men inget minns jag. I varje fall inget av vikt. Inget som jag kan luta mig tillbaka mot, inget som sticker ut mer än annat, ingenting. Som om litet mer än två månader av mitt liv på sätt och vis bara försvunnit. 

Det är allt tur att jag har er läsare och mina patienter, era kommentarer, era uppmuntrande ord i personliga meddelanden, era ”likes”. Och förstås att jag under hela den här tiden varit omgiven av mina nära och kära. Annars skulle jag förmodligen känna mig som om jag hade varit helt bortkopplad från livet.

Förmodligen beror väl den här känslan av ”frånvaro” på att dagarna bara förlöper i samma lunk, i samma önskan och väntan på att tiden bara ska gå så att allt snart blir som vanligt igen. 

Det är samma ”ups and downs” förstås som gör sig gällande. Samma jojo-åkande mellan förhoppningar och besvikelser. Samma tro och samma tvivel.

Igår fick vi besked om att Málagaprovinsen får vänta ytterligare en vecka innan vi kan avancera ännu ett steg i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna. Förvisso ett väntat beslut, men ändå svedd litet i kanterna då det fanns en liten förhoppning om att kanske, men bara kanske, att vi skulle få avancera litet snabbare. 

Siffror och kurvor fortsätter i varje fall att sjunka. Och sett på hur siffrorna ser ut idag, så är väl det mest troliga att det inte finns någon smitta alls att tala om längre i de här trakterna. Varmt har det också blivit, vilket bör betyda att smittorisken minskat ännu mer. 

Bland folk i allmänhet ökar däremot otåligheten och missnöjet med hela den här situationen. Sången och applådåskorna har avtagit och nästan helt försvunnit och ersätts nu mer och mer med skrammel, skrik och skrän. Demonstrationer förekommer runt om i hela landet. Så även här i Marbella. Vi får hoppas att protesterna inte eskalerar alltför mycket så att smittan får fart igen.

Livsresan fortsätter och med den även de ”ups and downs” som hör livet till. Liksom månens färd runt vår planet. Ibland är den ”blue” och ibland ”it shines with a shimmer of gold”.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 55.

Dag 55 (Fredag 22-05-2020)

I höst, när vi alla hoppas att den här Corona-mardrömmen är över, så kommer det att ha förflutit trettiotre år sedan jag sålde av allt som jag ägde, packade två väskor med kläder, köpte en enkelbiljett, tog farväl av mor och far, syskon, släkt och gamla polare och satte mig på en GDG-buss som skulle ta mig hela vägen hit ner till Marbella. Ett avgörande steg under min livsvandring. Ett steg som jag förstås inte visste vart det skulle leda mig. Men ett steg som jag i djupet av min själ kände att jag både ville och måste ta.

Trettiotre år. Det är mer än halva livet. Många vågor har slagit emot stränderna här sedan dess. Mycket har förstås hänt. Det har varit ups and downs, precis som det förstås alltid är under en livsresa.

Har jag då någon gång ångrat mitt beslut?

Nej. Aldrig. Inte ens för en enda liten sekund.

Jag fann det jag sökte här. Jag fann solen och värmen. Jag fann det fria livet, där vad som räknades bara var min egen insats. Det jag gjorde och visade av mig själv. Här tilläts jag att tänka själv, så även med hjärtat. 

Jag lärde mig att min frihet, den som är sann, bara finns i tilltron till mig själv.

Mycket har förstås hänt sedan dess. Inte minst med Marbella. Med miljön, med livet här, med Spanien, med människorna som lever här, med mig själv.

Marbella förknippas ofta med glamour, med lyx, med rikedomar, med ett liv i sus och dus. För oss som lever här är Marbella så mycket mer.

Bakom de glassiga kulisserna finns fortfarande de livslånga vänskapsbanden, gemenskapen mellan människor från Jordens alla hörn, de historiska banden, den sanna glädjen och leendena från människor som möts. Här finns havet med alla sina möjligheter, bergen med sina vyer. 

Här finns kärleken till livet och till Världen. 

Just idag hade jag möjlighet att göra en liten rundtur genom stan, genom min hemstad. En stad där livet fortfarande går vidare, ty inget annat kan ske i en stad där kärleken till livet är så uppenbar som här. En stad som just nu förärats en sol som brinner från en molnfri och klarblå himmel och ett varmt hav som ligger spegelblankt i bukten här utanför. 

Och just nu blommar jacarandaträden som kantar gatorna med samma prakt som de alltid gör under den här tiden av året. 

Som om inget, ingenting skulle ha hänt.

Dagens musikvideo får bli en tur genom min hemstad. Välkommen att besöka oss.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 54.

Dag 54 (Torsdag 21-05-2020)

Vi är förvisso ”bara” fyra dagar in i det som kallas fas 1 av vår efterlängtade nedtrappning av karantänsrestriktionerna, men jag förvånas fortfarande av den tröghet som restauranger, barer, caféer och affärer uppvisar när det handlar om att slå upp portarna på vid gavel. Det är fortfarande många som ännu inte ens har börjat förbereda ett eventuellt nyöppnande…

I spåren av Coronapandemin och dess karantän och till och med en total nedfrysning av hela ekomomin under ett par veckor, följer förstås nästa kris. 

Den i vars dyiga botten vi hittar samhällsekonomin.

I Spanien, liksom i större delen av Världen, råder en marknadsekonomi där efterfrågan skapar tillgångar och tillgångar skapar efterfrågan. Ska det gå ihop så måste alltså pengarna tillåtas gå runt och runt igen i ett kretslopp. Du köper något av någon, denne någon köper något av någon annan som i sin tur köper något av någon. Någonstans i kretsloppet kommer pengarna tillbaka till dig när någon i kretsloppet köper något av dig. Är det så dina tjänster, dig som arbetskraft eller saker som du säljer. Bryts kretsloppet så bromsas ekonomin. Bryts för många kretslopp så rasar ekonomin ihop. Alltför många hamnar helt enkelt utanför kretsloppet.

Och det är precis vad som har hänt nu här i Spanien och i många andra länder.

Frågan som många ställer sig är; vad gör politikerna?

Ja, politikerna lovar att skjuta till pengar här och där för att på så sätt försöka stimulera ekonomin för att kretsloppen ska komma igång igen. Men få är de som får tillgång till de pengarna. Sådana som du och jag, som inte äger stora företag hamnar utanför. Många ger upp och tänker kanske att det är bara att vänta och se och försöka hanka sig fram så gott det går.

Själv tycker jag att frågan som många borde ställa sig istället är; vad kan jag själv göra för att få fart på det här?

Kanske är det enkla och självklara svaret på den frågan; jag kan själv sätta litet fart. Jag kan besöka den där restaurangen, baren eller caféet som trots allt har öppnat. Därför att har ett ställe öppnat och andra ser att de får besök, så kommer ännu fler att gå dit och tillslut öppnar även restaurangen på andra sidan gatan. Sakta men säkert kommer hjulen igång igen.

Jag tror att det är dags att vi alla sätter litet fart.

Det är dags att rulla in en boll och låta den rulla…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 53.

Dag 53 (Onsdag 20-05-2020)

”Jag minns…jag minns en gång för inte så länge sedan…”

Kanske är det så vi kommer att berätta om den här tiden som vi just nu genomlever om något eller några år. Eller kanske kommer vi i vissa avseenden att säga att ”jag minns inte ens hur det var…innan…den där tiden…”

Att den här vintern och våren kommer att leva kvar åtminstone inuti oss, tror jag står bortom alla tvivel. Det har helt enkelt varit för omvälvande och förvirrande för att det inte skulle göra det.

Vem vet vad och hur vi kommer att minnas. Kanske göms ändå allt som har hänt de senaste månaderna, och det som inte har hänt, bland de dunkla minnena. Blir något som vi måste påminnas om för att minnas i detalj.

Värre vore om vi i framtiden inte riktigt kan minnas hur det var innan allt det här hände. Allt det som vi tog för givet. Allt det som friheten gav oss. Alla fester. Hur det var att gå på en fotbolls- eller hockeymatch live. Hur det var att dansa sista dansen med någon som vi nyss hade mött på ett trångt dansgolv. Hur det var att skicka ungarna till skolan varje morgon. Hur det var att ligga på en solvarm strand bland andra soldyrkare och lyssna till musiken från närmsta strandbar. Hur det var att besöka en riktig spansk feria. Hur det var att trängas förhoppningsfull bland andra under en mellandagsrea. Hur det var när var och en hade en arbetsplats att gå till varje dag. 

Listan kan göras hur lång som helst.

Jag tror att det är viktigt att vi av och till ibland stannar upp just för att minnas sådant som vi har uppskattat i livet. Trots allt så finns det mycket som vi har varit med om under livet som sannerligen är värt att ges en plats bland våra kristallklara minnen. Minnen ur våra liv och som har format oss till det som vi själva har valt.

Samtidigt hoppas jag att de tunga minnen vi har från den här svåra tiden blir och förblir en passus, till något som bara for förbi en gång…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 52.

Dag 52 (Tisdag 19-05-2020)

Idag besökte jag min bank, vilken har sitt kontor i den internationellt kända och berömda hamnen Puerto Banus. Buren av frihetsvingarna från igår, så bestämde jag mig för att göra ett kort besök i hamnområdet för att se om livet återvänt på allvar där också.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att där, där kommersen normalt är hög med barer och restauranger och små affärer och boutiquer vart man än vänder sig, så var praktiskt taget inget öppet. Fortfarande nedstängt med andra ord. Och inte beror det på att man inte får ha öppet heller. 

Jag frågade förstås en förbipasserande, och fick det bekräftat, att visst får man ha öppet. 

Varför är det då inte öppet? Det är ju fritt fram, förvisso med vissa regler och restriktioner vad det gäller hygien och antal som får vara i affären samtidigt.

Svaret jag fick var en axelryckning och ett ”..man ids inte…”

Jag måste ställa mig frågan; har karantänen inneburit en galopperande passivitet bland människor i allmänhet och i det här fallet affärsidkare i synnerhet? Borde inte lättnaderna i karatänsregelerna ha inneburit att man spottar i nävarna, anpassar sig till rådande regler och sätter litet fart..? Alla skriker ju efter intäkter och fart på ekonomin.

Och visst märker man av en viss passivitet bland människorna här. Två månaders stillasittande med utegångsförbud, reseförbud och en massa andra regler som inskränkt vår frihet, sätter förstås sina spår. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att kunna konstatera att det tar emot litet grand, när man ska dra igång hjulen igen. Man drar sig litet inför träningspassen, jobbet kan kännas litet tungt och man blir gärna litet för overksam när man egentligen skulle kunna utnyttja tiden som man har fått tillgodo på bättre sätt än att kolla mobilen, TVn och vad grannarna tar sig för.

Tanken på vad som händer om samma tröghet inträder i hela världen skrämmer mig litet. Det är nog dags att vi alla uppmärksammar det här syndromet litet mer. Vill vi att världen får litet fart igen, så får vi nog bita ihop och spotta i nävarna. Även om det tar emot. För ”Världen” det är vi det. Vi allihop.

Det har sannerligen blivit hög tid att sätta fart. Sommaren står ju för dörren.

Vi hörs i morrn…

Björn