VECKORAPPORT FRÅN SPANIEN. Nr 2

Lördag 20-06-2020 (Den sista dagen...)

Den sista dagen…

Onekligen låter ovanstående strof en aning likt en beskrivning av en domedag. Men det är det förstås inte. Det är istället en glädjens dag. En dag då en epok går i graven. Javisst. Men inte vilken epok som helst…

Det är undantagstillståndet, det som har präglat livet under de senaste SEXTON veckorna, som avslutas, går i graven. Idag är det dess sista dag.

Det är dags att summera, lägga till handlingarna, avsluta, glömma. Framförallt är det dags att gå vidare. Det är dags att öppna portarna, att välkomna Världen igen.

Vissa restriktioner får vi ännu leva med. Kravet på social distansering bland annat. Och kravet på ansiktsmask om säkerheten så kräver. Än är det en bit kvar till kramarna… Men de kommer de också. Tids nog.

Vad minns jag då från den här tiden…?

Min första reaktion är - ingenting… Tiden som gått känns som ett tomt blad i en tom bok. 

Men visst minns jag:

Obehaget, olusten jag kände av att veta att jag när som helst kunde bli stoppad av poliser, och till och med militär, som var i sin fulla rätt att ifrågasätta vad jag hade att göra ute på gatorna… Ytterst obehagligt.

Ilskan jag kände över alla sanslösa och dåligt underbyggda spekulationer i press, radio och TV angående spridningsrisker, dödstal, symptom på sjukdom, osv, osv… 

Den ödesmättade tystnaden och tomheten längs våra annars så livliga avenyer, gator och strandpromenader. Speciellt minns jag en kväll i början på karantänen när jag var på hemväg. Det var dimmigt, mörkt och förstås helt folktomt. Som vore jag helt ensam i en övergiven värld. Eller som ensam överlevande under en avslutande scen i en skräckfilm…

Fanns det då bara elände under den här tiden eller fanns det även glädjeämnen?

Jo, det gjorde det.

Framförallt minns jag musiken, sången, applåderna, dansen och gemenskapen (på avstånd) med grannarna här runt omkring. Det varade bara under några få minuter, men på samma tid varje dag. Prick klockan 8 varje kväll möttes vi på avstånd, från balkonger, terasser och trädgårdar och sjöng, applåderade och dansade till samma musik. Stunden avslutades med uppmuntrande utrop om god natt, vi ses i morrn och vinkningar. Enkelt nöje. Javisst. Men oj vad vi såg fram emot den stunden varje dag.

Och nu står vi inför nästa utmaning. Den att få fart på hjulen igen. Sett till trafik, människor i rörelse, leenden och den där självklara framtidstron som spanjorer besitter, så tror även jag att det kommer att gå vägen. Det kommer att bli sommar i år också. Och försåvisst jul igen, när det så är dags för det.

Det är dags att sätta fart. Redan i morgon börjar livet på nytt. 

And that´s the way it is…

Varma hälsningar, lyckönskningar och kramar,

Björn

VECKORAPPORT FRÅN SPANIEN. Nr. 1

Fredag 12-06-2020

Det har hänt en del sedan sist…lita på det.

Málagaprovinsen befinner sig nu, en vecka tidigare än förväntat, i fas 3 av nedtrappningen av karantänen. 

Så just nu lever vi i än mer rörelsefrihet och än mer likt det normala. Fortfarande är vi skyldiga att bära munskydd om vi inte kan garantera ett säkerhetsavstånd om 1,5 meter. Säkerhetsavståndet har därmed också minskat. Förut var det som bekant 2 meter… Så kanske kan vi börja kramas snart igen också. Vem vet?

I skrivande stund är det fredag den 12 juni och vi är bara litet mer än en vecka från att befinna oss i det som har fått benämningen ”la nueva normalidad” - den nya nomaliteten. Det enda vi egentligen vet om denna är att allt återgår till det normala förutom vissa förändringar som ska säkerställa att den sociala distanseringen till viss del bibehålls tills viruset är ”nedkämpat”. Fortsatt ansiktsmaskering, fortsatta säkerhetsavstånd och fortsatta restriktioner vad gäller folksamlingar kommer därför att förbli en del av vardagen ännu ett tag.

Alarmtillståndet som sittande regering har förlängt och förlängt om och om igen under flera månader går nu mot sitt definitiva slut. Om en vecka ska det vara över. Skönt, för det är sannerligen hög tid att det demokratin tar över igen. De sista förlängningarna har åtminstone jag ställt mig mycket tveksam till. Det har varit svårt, för att inte säga obehagligt, att förstå motiven bakom dessa förlängningar. 

För övrigt märks det tydligt att livet på gator och torg börjar på att återvända. Det är mer folk i farten. Och mer skratt och leenden på barer, cafeterior och i parker. Ungar leker och de vuxna njuter så gott de kan. Fotbollar börjar på att rulla, affärer slår upp portarna och gycklare börjar åter att synas längs strögen.

Strandliv har det dock varit tunnsått med under veckan. Mest beroende på en enveten vind som driver upp vågor och gör det vådligt att ta sig ett dopp i havet.

Så, sammanfattningsvis, är det dags att på allvar börja drömma om nya tider nu. Om en ny normalitet, om nya lyckliga dagar, om en ny framtid. Om en ny värld. Imagine!

Vi hörs om någon vecka…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 66

Dag 66 (Tisdag 02-06-2020)

Här, i min tillvaro, börjar saker och ting nu återgå till det normala. Det innebär bland annat att arbetet som fysioterapeut har börjat få fart. Dagarna fylls upp med fler och fler patienter, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Det innebär samtidigt att det blir mindre och mindre tid över för att skriva de här rapporterna. Och med tanke på att karantänen nu går mot sitt definitiva slut, så kommer jag från och med den här rapporten att övergå från dagliga till veckovisa rapporter.

Jag vill tacka er alla för det intresse ni visat, för erat deltagande med ”likes” och kommentarer och uppmuntrande ord. Det har berett mig stort nöje att skriva till och för er. 

Nu är det tid för mig att återhämta förlorad tid med mina patienter och förstås med sol, vind och vatten, som är det bästa jag vet…

Vi hörs…inte i morgon…men om en vecka ungefär…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 65.

Dag 65 (Måndag 01-06-2020)

Måndag den första juni, en ny dag, en ny månad, en ny fas i nedtrappningen av karantänen har påbörjats.

En dag att fira. 

En dag att känna sig stolt över.

En dag att njuta av.

En ny fas i livet. 

Tänk om varje dag vore så välsignad.

I vilket fall här i södra Spanien, närmare bestämt i Málagaprovinsen går vi in i nästa fas i nedtrappningen inför vår ännu okända och litet mystiska ”nya normalitet”.

För oss här betyder detta litet mer frihet i våra rörelser. Vi får motionera när vi vill igen, affärer, restauranger och barer får hålla litet mer öppet och får ta emot litet fler kunder. Framförallt så innebär den nya fasen att vi äntligen får njuta av stränder och salta bad. 

Det börjar likna nåt, med andra ord. Det börjar likna ett mer ”normalt” sommarliv här i solens och skuggornas land.

Och visst är det en dag värd att fira.

Tillika en dag att känna sig stolt över. Alla umbäranden under karantänstiden känns med ens som om de trots allt varit meningsfulla. Tillsammans har vi stoppat det här förbannade viruset.

Och visst är det en dag att njuta av. Och jorå, jag har redan varit på stranden… Det lär bli fler turer dit. Kanske inte idag, men kanske i morgon.

Sannerligen, ”a new day has come”…

Vi hörs i morrn…

Björn