RAPPORT OM LIVET UNDER SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 33.

Dag 33 (Torsdag 30-04-2020)

Att det idag är den sista april, träffar mig som en klatsch i bakhuvudet. Dagen som, under tiden jag fortfarande bodde i Sverige, var en sån där dag som man såg fram emot. Det var dagen då man som grabb gick omkring på gator och bland gårdar och kikade på de enorma bräd- och skräphögar som dragits ihop för att senare, just den här kvällen, sättas i brand. Det var kvällen då den långa vintern äntligen sjöngs ut och den efterlängtade våren sjöngs in. Det var kvällen då fyrverkerier sprakade bland stjärnorna och då vi grabbar brände av ettöres, smattermattor, tigerskott, kinapuffar och till och med ett och annat Blixtskott bakom ryggen på vårfina flickor… I min familjekrets av bröder och kusiner var det också kvällen då vi alla väntade på min morbror Rune, han som alltid stod för de ”riktiga grejerna”, när det gällde fyrverkerierna.

Det var också dagen, då min egen far av tradition höll tal till våren inför en stor skara församlade tysta och allvarsamma grannar, familj och vänner.

Både min far och morbror Rune är sedan många år borta från den här världen. Minnena lever dock fortfarande kvar. Och kanske är det just för att det just i år, under just denna kaotiska nästan krigsliknade situation, just vid den här tiden och just därför som minnet av just den tiden, just de händelserna och just de nära, väcks just så hastigt och just så vemodigt som de gör just idag.

Jag är helt säker på att både min far och min morbror Rune skulle ha hållit fast vid sina speciella traditioner även om situationen då skulle ha varit den vi har i år. Min morbrors fyrverkeripjäser skulle ha briserat högre än alla andra, precis som de alltid gjorde. Och min far skulle ha hållit sitt vackra tal våren till ära, precis som han alltid gjort.

När jag sluter mina ögon och drömmer mig tillbaka, kan jag fortfarande höra min fars röst, medan min morbrors raketer briserade högt ovanför bland stjärnorna.

Karantänen här i Spanien går sakta mot sitt slut. Det har varit en overklig tid. Jag hoppas att jag om tjugofem år har glömt hur det var och att den värld jag då lever i är en värld fylld av hopp och framtidstro.

Dagens musik kommer från min hembygd. Det som ännu, efter mina trettiotre år i sol och värme i mitt nya hemland, fortfarande känns som det riktiga hemma. 

Jag tror att när en varelse, må vara en människa eller ett djur, föds och sedan växer upp på en plats, gror på den platsen också en själens rot. En rot som slår ut i förgreningar och skapar det nät som binder varelsen vid platsen för all framtid. Det är därför som vi när vi lämnar platsen alltid söker oss tillbaka för att söka tröst och sammanhang. Den sanning som ger vår resa, vårt liv, dess unika mening. För något av oss kommer alltid att finnas kvar, hemlighetsfullt förborgat i hembygdens jord, kanske dolt av ignorans och bortom medvetenhet, men kommer någon gång att blottas för vårt eget medvetande. Däri ligger vår sanna längtan. Vår ständigt återkommande och ljuva längtan hem.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 32

Dag 32 (Onsdag 29-04-2020)

Under gårdagen redogjorde regeringschefen för hur det är tänkt att nedtrappningen av karantänen ska gå till. Det kommer att bli en försiktig väg framåt. Man räknar med en period om åtta veckor räknat från och med den andra maj innan vi är tillbaka i en, som man uttrycker det, ”ny normalitet”. Exakt vad man menar med en ”ny normalitet” står naturligtvis skrivet i stjärnorna. Vi lär få räkna med vissa inskränkningar även då. Och tills en verksam botekur eller ett vaccin har tagits fram, är det nog bäst att inte ha alltför stora förväntningar.

Till dess får vi vara nöjda med vad livet kan bjuda på.

Och vad annat kan vi göra. Paniken världen runt har spridit sig fortare än viruset självt. I stora delar av det här landet finns praktiskt taget ingen smitta längre. Och varmare och varmare blir det också, vilket borde innebära att viruset både försvagas och dör. Ändå är folk och myndigheter livrädda. Spekulationer om hur viruset kan mutera, smittan blossa upp igen och om hur en andra våg skulle kunna se ut tycks fortfarande vara ”hot stuff” på nyhetsredaktionerna världen över. Min fråga är; är det inte dags att sluta skrämmas snart…?

Vi vill alla leva. Och vi vill leva utan att vara rädda hela tiden. Vi vill ta livet som det kommer och med tillförsikt. Vi vill känna att vi i frihet kan njuta av de glädjeämnen som trots allt finns runt oss. Vi vill kunna leva tillsammans utan att gömma ansiktet bakom masker och dessutom titta bort och glida undan för att hålla avstånd när vi möter en annan människa på trottoaren. Och som jag skrev om igår…vi vill kunna hälsa och kramas igen, skapa kontakter, odla vänskap och kärlek till andra.

Den tiden kommer väl så småningom. Tills dess kanske du kan ta emot de livsråd som du får under dagens musikvideo. Han är klok han, Baloo. Men så är han en björn också…

Var nöjd med allt som livet ger....

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 31.

Dag 31 (Tisdag 28-04-2020)

Jag har förstått och accepterat de regler om ”social distansering” som kaoset, förvirringen och karantänen har påbjudit. Jag förstår att i den uppkomna situationen har det varit nödvändigt att försöka hålla människor på avstånd från varandra på grund av smittoriskerna. Jag kan stå ut med denna regel, även om det många gånger känns onaturligt att hälsa på en medmänniska och kanske till och med på en god vän utan den där vanliga handskakningen, klappen på axeln, kramen och kanske även de kindpussar som är sed och bruk här i Spanien. Det skrämmer mig faktiskt litet grand att dessa artighetsbetygelser och förtroendeskapande sätt att hälsa människor emellan nu, efter bara några veckor av karantän och distansering, tycks nästan bortglömda. Frågan jag ställer mig är; kommer denna sed nu att försvinna helt…? 

Saken är ju också den, att den som, medan allt ”var som vanligt", avstod från att hälsa enligt seder och bruk betraktades med ett, om inte ansenligt så åtminstone ett visst mått av misstänksamhet. En handskakning två personer emellan bryter ju trots allt distansen människor emellan, sköldarna, skalen som de flesta bär på löses upp litet grand och man törs närma sig den man hälsat på med litet mer förtroende. Klappar, kramar och kyssar i vissa fall kanske ännu mer.

Själv tycker jag att vi ska vara rädda om våra hälsningsseder. För mycket distansering människor emellan är helt enkelt inte bra för gemenskapen. Samarbetet och samlevnaden för allas vårt väl blir till sist lidande. Ännu mera ensamhet och isolering väntar runt hörnet.

Jag väljer av den anledningen att här utlova att, när det här Coronaviruset förpassats längst ner i de svåra minnenas mörka brunn, så kommer alla jag känner, alla som känner mig och alla som korsar min väg och som vill lära känna mig, att få möta mig med alla former av hälsningar som vederbörande önskar. Är det så en isbrytande handskakning, en vänskaplig klapp på axeln, en varm och innerlig kram eller till och med en eller flera pussar eller kyssar. Ni kommer att få det. Sanna mina ord. 

Jag längtar efter att möta er alla. På det viset.

I dagens musikvideo så bjuds det på en vacker sång om ensamhet. Även om du inte förstår orden, så kan du säkert ändå njuta av den vackra sången och bilderna.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. DAG 30

Dag 30 (Måndag 27-04-2020)

Idag har myndigheterna meddelat att smittspridningen av Coronaviruset här i Marbella, där jag bor och verkar, är obetydlig. Kommunen har i runda tal 150.000 invånare och av dem så har endast 222 hittills smittats av viruset. Hur många av dem som dessutom friskförklarats framgår inte av meddelandet, men det bör vid det här laget vara ganska många.

Med tanke på att viruset dessutom och definitivt är på tillbakagång i hela Spanien, så kan vi nog känna oss ganska trygga här vid det här laget. Risken för smitta förefaller vara praktiskt taget borta. Nu är det bara att hoppas att myndigheterna startar nedtrappningen av restriktionerna så snart som möjligt så att vi kan börja leva ordentligt igen. Sommaren står för dörren.

Inför sommar och turistsäsong så hoppas jag att Spanien som land, Costa del Sol som turistattraktion och alla vi som bor här, fortfarande inger förtroende hos alla er som på olika vis vistas här under kortare eller längre perioder. 

Jag vill tro att jag talar för alla som bedriver någon typ av verksamhet här. Är det så fastighetsmäklare, bar- och restaurangidkare, hantverkare, folk som arbetar inom servicenäring, hälsojobbare som jag själv eller vad helst det nu är som människor från när och fjärran har valt att satsa tid, pengar och arbete på att etablera i denna fantastiska och mycket internationella miljö. Vi välkomnar er alla tillbaka hit så snart gränserna åter är öppna.

Have faith in us…

Vi hörs i morrn…

Björn

En röst ur mörkret.

Jag provar rösten, harklar mig försiktigt.

”Hallå!”

Det är inget skrik. Inte ens ett rop, snarare blygt, som ett tveksamt mummel.

Det är likväl ett tillkännagivande.

Ljudet studsar till ett kort och trubbigt eko. Det dör hastigt ut, löses upp till ingenting.

Tystnaden kommer omedelbart tillbaka.

Men jag hinner känna igen min egen röst.

Det är inte mycket. Men just här, där det är helt mörkt, helt tyst och helt tomt, är det allt.

Jag har en stämma, en röst.

Jag finns.

Jag är någon, någonstans.

© Björn Solum

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 29

Dag 29 (Söndag 26-04-2020)

Här börjar hoppets låga brinna med en allt tydligare och framförallt klarare flamma.

Igår meddelade spanske statsministern att det nu finns en tydlig plan för att det här landet ska kunna komma tillbaka till ett normaltillstånd.

Just idag har barnen äntligen fått komma ut på gatorna och leka av sig en stund. Föräldrarna med. En efterlängtad lättnad för många må du tro. Även här hemma hos oss. Vi har nämligen en av sönerna i rätt ålder för att få släppas ut tillsammans med en förälder. Regeln är att alla barn upp till fjorton års ålder ska dagligen få komma ut en timme eller så för att leka, för att hoppa och springa eller för den delen bara ta en promenad. Vi måste hålla en distans till andra om två meter, inga lekparker och hålla oss inom en kilometer från hemmet. En lättnad men med restriktioner således. Men i alla fall en lättnad.

Redan till nästa helg är det aviserat att nästa lättnad kommer. Då är det dags för alla andra. Då får vi nämligen rätt att vistas utomhus för att träna, promenera eller bara sitta och glo på en ljugarbänk någonstans. Regler här också. Har man symptom - stanna hemma. Man får vara ute en timme. Och förstås inte för långt ifrån hemmet. En brasklapp är införd här - skulle smittotalen öka igen, så blir det inget av med lättnaden…

Regionalregeringen här i Andalusien har också aviserat att från och med den 25 maj, så kommer man att lätta på restriktionerna för restauranger och barer. Det blir väl något regelverk där också, men det verkar litet oklart ännu.

Hoppet består med andra ord.

Dagens musikvideo får därför handla om just HOPP. Njut av den så…

..hörs vi i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 28

Dag 28 (Lördag 25-04-2020)

Man kan lära sig något av varje händelse, av varje situation och varför inte av varje ögonblick. Det gäller bara att vara öppen för att vilken situation som helst kan vara en möjlighet för att insupa något nytt och kanske nyttigt.

Idag gjorde jag själv en sådan insikt i en helt vardaglig situation.

Ett enkelt samtal med en granne, fick mina hjärnceller att koppla in ordentligt och en av de värsta effekterna av den här Coronakrisen stod plötsligt klart och tydligt för mig.

Samtalet rörde sig om det som det mesta handlar om under de här tiderna.

Coronavirus. Karantän. Sjukdomar. Dödstal. Ekonomi. Arbetslöshet.

Min granne var orolig. Riktigt orolig. Han hade läst ditt och datt i tidningarna och på TV-nyheterna hade de sagt det och det. Jag lyssnade artigt och uppmärksammat till hans klagan och oro och jag förstod ganska snart att jag nog allt fick göra vad jag kunde för att mildra hans oro.

Framförallt oroade han sig för smittspridningen, som han menade, trots karantänen, var helt bortom kontroll. Jag lyckades faktiskt lugna honom just på den punkten genom att sätta alla siffror som presenterats i relation till folkmängd och så vidare. 

Vi fortsatte samtalet, men det tog inte många meningar förrän nästa orosmoln dök upp. Den här gången handlade det om att viruset skulle mutera och allt skulle starta upp igen. Jag lyckades faktiskt lugna honom på den punkten också genom att förklara att om just det vet ingen någonting just nu, att vad han hört bara var spekulationer. Han höll med om det och lugnade åter ner sig.

Några meningar senare var det dock dags igen. Den här gången handlade det om ekonomin. Samma visa igen. Och sedan igen. Och igen.

Det slog mig plötsligt att det passerade väldigt kort tid från det att han lugnat ner sig tills nästa orosmoln dök upp. 

Det slog mig att kanske är vi födda oroare. Som är det en sak som tycks inbyggd inom oss. Så istället för att försöka ”brainstorma” fram en sundare förklaring till det som oroade grannen så, jag vet inte varifrån jag fick det, men jag sa bara att:

- ”Om du tänker fortsätta att oroa dig, så kommer du alltid att hitta något att oroa dig för. Och om tänker stressa upp dig, så hittar du alltid något att stressa upp dig för.”

Jag tog ett djupt andetag. Sen fortsatte jag.

- ”Men om du tänker må bra, så kommer du också att hitta något att må bra av. Tänker du slappna av, så hittar du också något att slappna av inför. Tänker du vara tacksam, så hittar du tillslut något att vara tacksam för.” 

Hur vi än vänder på saker och ting, så börjar allting med en tanke och sedan ett beslut att begå det som tanken säger. Valet är helt enkelt vårt eget.

Och det är väl kanske härifrån som hela den här paniken runt Coronaviruset och dess följder kommer. Vi matas hela tiden med olika teorier om mer eller mindre tänkbara följder. Ingen vet helt säkert. Experter spekulerar och media hänger på.

Du som läser det här kan i alla fall bryta den här paniska cirkelgången genom fundera på det som du just har läst. Fundera också på vad i din nuvarande omgivning som du kan känna dig bra, glad och tacksam för. Helt enkelt vad har du runt dig som just nu får dig att må bra och känna tillförsikt inför framtiden av. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Tvärtom. Sök! Så kommer du att hitta det du söker. Och allteftersom du finner det du söker kommer du att hitta mer och mer.

Dagens musikvideo kan kanske ge dig en puff framåt. För framåt måste vi fortsätta.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 27

Dag 27 (Fredag 24-04-2020)

Idag nås vi här i Spanien av glädjande nyheter. Idag är det den första dagen sedan det här kaoset startade, som antalet tillfrisknade under tiden från igår till idag överstiger antalet nya smittade under samma tidsperiod. Antalet döda av sviterna efter Covid-19 från igår till idag är också det lägsta på en hel månad. Varje dag nås vi nu av nya statistiska uppgifter som gör gällande att det här går helt klart i rätt riktning.

Att det sedan ändå kommer att dröja innan vi släpps helt fria på gator och torg är förstås en annan sak. Vi är i vilket fall vid änden på den här långa och mörka tunneln. Och det är vad som betyder något just nu.

Att tro, hopp och kärlek är vad som kommer att besegra det här viruset är jag övertygad om. Och det är kanske också vad världen behöver lära sig av den här krisen. Tror vi på något intill övertygelse, så agerar vi i enlighet med den tron. Det ger oss hopp om en ljusnande framtid i en allt bättre Värld. En Värld som vi känner kärlek för. Och det som vi känner kärlek för, det älskar vi. 

Att älska är ett verb, det vill säga något som vi gör. En aktivitet helt enkelt. Det vi älskar sköter vi om, vårdar, tar hänsyn till, respekterar…och så vidare i all oändlighet. Gör vi det får vi kärlek tillbaka. Vi får en Värld som älskar oss som finns i den Världen, som bereder plats för oss, som välkomnar oss, som ger oss vad vi behöver både av nödtorft och välstånd. En Värld som föder oss och skänker lycka och trygghet.

Så låt oss alla ge Världen all den kärlek som den är värd och är berättigad till. Du liksom jag är en del av den Världen. Den är din och min, liksom vårt liv tillsammans.

Till dagens musikvideo har jag valt en kärlekssång. Njut av den, du också.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 26

Dag 26 (Torsdag 23-04-2020)

Siffror och kurvor fortsätter att gå litet upp och ned, vilket naturligtvis är väntat. Tendensen är fortfarande tydligt nedåtgående, vilket håller hoppet, det om att det här snart ändå är över, vid liv. 

Coronaviruset liv är väl precis som allt annat liv. Det föds vid en tidpunkt. Det lever över en tid. Och det dör ut och försvinner när det så är dags. Hotet från viruset blir blott en ynka passus i vår världs oändliga historia. Till något som fanns en tid men med år som gått, har förvandlats till ett borttynande minne bland andra.

Kampen, den där inre kampen, som jag som genomlever den här tiden med kaos, förvirring och frihetsberövande, och som jag just nu håller ständigt närvarande i mitt medvetande, börjar på att kännas meningslös. 

Och kanske är det ett friskhetstecken. 

Kanske är ändå det enda, och det bästa, jag kan och bör göra är att ge upp den kampen och istället låta mina sinnen vila i tro, hopp och kärlek. I tron på att allt slutar väl. I hopp om att det trots allt visar sig att det fanns en mening med det här kaoset. Och, inte minst, i odlandet av min kärlek till livet och världen som jag lever i.

För vad kan jag annars göra?

Jag har kanske kommit till den punkt där jag, som inte styr och ställer över land och riken, helt enkelt måste överlämna mig villkorslöst till vad de styrande bestämmer och istället själv helt och hållet koncentrera mig på att vårda mina visioner om en allt bättre värld. 

Trots allt så är det ju på det viset som vi alla, vi som utgör den stora massan, håller ljuset vid liv och vattnet fritt strömmande under sin länga väg tillbaka till havet där allt kan få börja på nytt.

Kanske kan även du här och nu ge upp din egen inre kamp och istället bara låta dig själv njuta av dagens musikvideo. Din vackra värld finns fortfarande. Lita på det. 

Det gäller bara försöka "se" den.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 25

Dag 25 (Onsdag 22-04-2020)

Visste du att jag har bott och verkat här i Marbella under nästan 33 år vid det här laget. Det är en lång tid, mer än ett halvt liv. Ett liv fyllt av många glädjeämnen, av många möten och många äventyr. Det har varit, och är, ett liv där jag har haft och förstås ännu har möjlighet att ägna mig åt saker som skänker mig mycket glädje och stor tillfredsställelse. Att jag inte, om så ens för en enda sekund, har ångrat mitt beslut att ge mig iväg hit den där hösten en gång för länge sedan, förstår du säkert. 

Mina år här nere har betytt många möten. Med patienter i första hand förstås, men även med många världsstjärnor både inom idrott, film, musik, och mycket annat. Och förstås, mina många spännande möten med alla unika personligheter bland ”vanligt folk”. Det flesta av mina patienter har blivit långvarigt återkommande och jag har många i min patientliggare som jag ännu träffar regelbundet ända sedan mitt första år här nere. Som du säkert förstår har en så trogen patientkrets haft följden att jag numera betraktar de allra flesta av mina patienter även som nära vänner. 

På grund av situationen som vi just nu genomlever, så har vare sig jag eller många av mina patienter haft möjlighet att träffa varandra under, som det förefaller, väldigt lång tid. En del har jag varit tvungen att avstå ifrån att besöka på grund av karantänsrestriktionerna och en del av valt själva att avstå från besök och behandling på grund av samma restriktioner. Ännu fler valde att lämna Spanien för att återvända till sina hemländer redan när krisen var i sin början.

Dagens rapport vill jag tillägna alla er som jag just nu inte kan träffa som det var tänkt och alla er som numera är mina vänner på Facebook, ni alla gamla vänner från hemlandet, gamla skolkamrater, vänner från mina år inom idrotten, vänner från gamla arbetsplatser, gamla polare som jag inte träffat på åratal men ändå minns. Vad jag vill säga är att jag har er alla i mina tankar och jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att åter träffa er alla någon gång, när allt det här är över. 

Njut av dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 24

Dag 24 (Tisdag 21-04-2020)

I gårdagens rapport skrev jag om att myntet alltid har två sidor, även under karantänen i Corona-tider. Karantänen hindrar oss från att begå handlingar som vi normalt ser på som normala, självklara och livsviktiga. Men karantänen frigör samtidigt tid och möjligheter att begå mer av annat som det annars vare sig finns tid eller möjlighet till. Idag tänker jag spinna vidare längs samma tråd.

Jag bor i ett hus längs med den spanska solkusten, ganska nära havet och nära ännu oexploaterade naturområden där korkekar, Johannesbrödsträd, vildrosbuskar och Medelhavsfuror växer fritt och vilt. Det är naturligt att ett sådant område också bebos av vilda djur som strövar fritt i naturen. 

Mitt hus ligger också nära en ofta mycket trafikerad motorled. Bruset därifrån är under normala omständigheter närmast konstant under dygnet och i varje fall åtminstone det klart dominerande ljudet jag hör när jag sitter ute i min lilla trädgård.

Bland träden här runt omkring lever fåglar av alla de sorter. Och vore det inte för bruset och oljudet från den närliggande vägen så skulle luften vara full av fågelsång.

På grund av karantänen och dess restriktioner så har trafiken längs denna nämnda väg reducerats så till den milda grad att vissa tider under dygnet så är nu istället etern fylld av drillande fågelsång. 

Det är tyst, men ändå inte. För där i tystnaden hörs de ljud som hör till tytnaden. Fågelsång, vindens prassel bland träd och buskar, syrsornas knarr, katters mjuka jamanden, en hunds skall någonstans i fjärran och till och med havets brus när vågorna slår mot stränderna. 

De är tystnadens alla ljud. 

De som bara hörs när allt annat har stannat.

Dagens musikvideo innehåller inga fågelläten. Däremot är det en vacker sång om just tystnadens ljud. The sound of silence.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 23

Dag 23 (Måndag 20-04-2020)

Det blir mycket tid över för tankar, för minnen, för kontemplation, under dessa dagar. Inget är riktigt som det var förut, en gång för länge sedan. Så känns det faktiskt. För länge sedan…

Här i Spanien är vi nu inne på den sjätte veckan i karantän. Vid en första anblick en kort tid, men mitt uppe i tristessen så är det förstås en annan sak. Tiden går…och försvinner. Det är mycket som jag skulle ha velat ägna den här tiden åt, men som jag inte har kunnat göra. Samtidigt finns det faktiskt även saker som jag har kunnat göra och som jag knappast skulle ha gjort om det inte varit karantän och hemmasittande som varit dagordningen. Som att skriva de här rapporterna till exempel. Eller för den delen skriva på den bok, som jag just nu håller på att ”skotta ihop”. Det blir mer tid tillsammans med familjen än vad det annars skulle ha blivit. Och mer av småjobb med hemmet. Allt detta skänker förstås sin tillfredsställelse. Och det är jag tacksam för. Allt är långtifrån viktigare än något annat. 

När jag nu ändå sitter här och tänker, så inser jag förstås att pengar och ekonomi långt ifrån är det viktigaste i livet. Och därmed inte heller jobbet. Det är en del av livet. Precis som mycket annat.

Friheten däremot är förstås något som ingen bör tvingas att leva förutan under alltför lång tid. Den är viktig. Inte minst friheten att man själv tillåtas göra sina egna val. Något som en normalt arbetande människa egentligen inte heller kan. Är det så karantän eller inte. Man går helt enkelt inte till jobbet bara för att man har lust att göra det. Man gör det till lika stor del för att man är bunden av förpliktelser och ansvar. För den delen också på grund av förväntningar. Dels sådana som andra har på dig och mig, men också av förväntningar som var och en har på sig själva. Och hur många av oss kan med handen på hjärtat säga att man aldrig har haft tanken på att stanna hemma från jobbet för att man inte har lust att gå dit, men ända ställt upp till slut i alla fall. Eller helt enkelt bara för att man har haft mycket mera lust att göra något annat än att gå till jobbet, men ändå avstått för att jobbet väntat. 

Lägger man ihop alla dessa tankar och funderingar, så blir väl slutsumman ungefär noll och ingenting till slut. Karantänen både förhindrar vissa aktiviteter men möjliggör samtidigt andra. 

Ett minne som dyker upp i mina tankar är från skoltiden. Det handlar om hur det kändes när sommarlovet gick mot sitt slut och ännu ett helt läsår låg framför mig. När friheten som sommarlovet gav var på väg att ta slut och jag åter skulle vara fjättrad vid skolbänken och läxorna. Det var en känsla av förlust, en tomhet som infann sig. Det var höst i luften under dessa sista sensommardagar och de mogna kornfälten bredde ut sig över Tunaslätten och stod och vajade vemodigt i vinden likt mattor av guld. Årets sommarlov var över och skulle förläggas i minnets skrymslen. Annat väntade.

Dagens musikvideo väcker åtminstone hos mig minnet av just den känslan. Den om förlorad sommarlovsfrihet, och de tunga stegen tillbaka till skolarbetet. Något som jag förövrigt idag minns uppblandat med en nypa nostalgi. Det var trots allt då som vardagen, det trygga, det hållfasta återvände till ens liv. Så njut av dagens musik och av de minnen som kanske väcks även hos dig

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 22

Dag 22 (Söndag 19-04-2020)

Jag hann inte mer än på ett skämtsamt sätt ondgöra mig över karantänen och stiltjen här i Spanien i gårdagens rapport, förrän nästa kalldusch kom.

Karantänen förlängs med ytterligare två veckor och gäller nu fram till den 9e maj. Denna gång förvisso med en liten lättnad i restriktionerna. Barn ska tillåtas gå ut åtminstone en gång per dag… Oklart hur gamla barn, oklart också i vilken omfattning. Regeln kommer inte att börja gälla förrän den 27e april. 

Det är också aviserat att flera andra mindre lättnader kan komma under nästa tvåveckorsperiod. Oklart även här vad och för vilka. Kanske kan vi få komma ut och motionera litet i alla fall. Ta en tur ner till havet. Kanske en vandring bland kullarna omgiven av fågelsång… Vem vet? 

Ingen vet uppenbarligen just nu. Och det är förstås förståeligt. Ingen vill lova något som man senare kanske tvingas ta tillbaka.

Helt klart är i alla fall att de styrande nu åtminstone låter oss lukta litet, nåja sniffa, på friheten igen.

Siffror och kurvor fortsätter att sjunka och utbredningen av smittan tycks vara på väg att komma av sig. Låt oss hoppas och tro att så sker och att vi snart kommer att bli frisläppta. Tills dess tänker jag stämma in i refrängen i dagens musikvideo. Stäm in i den, du också!

"I shall be released..."

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 21

Dag 21 (Lördag 18-04-2020)

Efter att ha ställt upp på en fotosession tidigare idag, så måste jag faktiskt få säga att nu j-lar har jag fått nog av den här karantänen. Inga frisörsalonger öppna sedan 5 veckor tillbaka och hår och skägg fortsätter bara att växa… Idag skiner solen också. Det är varmt. Alltför varmt för en något vildvuxen figur instängd i karantän bakom galler och grindar. 

Nog har jag fått. NOG.

Nåja, litet skoj får man väl ändå ha. Riktigt så illa är det faktiskt inte. Att hår och skägg växer är förvisso sant, men inte riktigt så illa som på bilden. Att frisören håller stängt är också sant. Men både min fru och min son har lovat att sätta saxen i tovorna så snart jag säger att nu är det dags.

Här fortsätter kurvorna att sjunka. Åtminstone här i trakten. Den procentuella ökningen av bekräftade fall av Covid-19 från igår här i Andalusien var faktiskt minus 0,3 %. Glädjande besked så här inför helgen. Risken att smittas blir mindre och mindre och med tanke på hur försiktiga vi är hemma hos mig, så bedömer jag nog risken att just jag ska smittas som obefintlig. Ja, jag vet. Så jag ändrar det där sista till ”praktiskt taget obefintlig”.

Lördag idag igen. I dessa tider märker man faktiskt inte så stor skillnad mellan vardag och helgdag. Det blir ungefär samma lunk varje dag. Jag får vackert hålla mig hemma. Det blir inga kanotturer, inga bergsvandringar, inget restaurangbesök och inte ens något annat heller för den delen. Det får bli, som under alla dagar, någon film och kanske litet extra vila. Här hemma brukar vi ha något DIY-projekt varje dag. Inte minst för att få tiden att gå. Dagens projekt är redan överstökat, så nu väntar en film liggande på rygg.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 20

Dag 20 (Fredag 17-04-2020)

Dagarna går. De gör faktiskt det. Jag kan inte låta bli att undra - vart tog alla dessa dagar vägen? 

De löper, dagarna. Och kan förstås inte göra så mycket mer. De är ganska innehållslösa. Innehåller mest en tom väntan på något, på något odefinierat, på att allt ska bli bra igen. Eller vad som helst. Men något. Hållpunkten för dagen är när klockan slår åtta om kvällen. Då det är dags för fest. Förvisso en kort fest. Men ändå en fest.

Det är åtminstone vad de flesta i grannskapet väntar mest hela dagen efter.

Jag skulle kunna berätta mycket om det spanska folklynnet. Jag skulle kunna berätta både bra och mindre bra saker, men jag väljer något i det spanska lynnet som jag verkligen både beundrar och än idag, efter snart trettiotre år i det här landet, förvånas över. Deras förmåga att ställa om från blodigt allvar, snudd på depression, till fest, sång och dans på kortare tid än vad det tar för en hederligt arbetande svensk att vända på en hand. Till skillnad från vad man kanske är van vid från Sverige, där fest, för att uppstå, i allmänhet behöver åtminstone en hederlig arbetsvecka och en fredagskväll för att smaka av brännvinet, innan den riktiga festen kan komma igång någon gång framåt lördagskvällen, så går spanjoren (och spanjorskan) från dysterhet till uppsluppen festyra i en handvändning. Allt som behövs är litet musik med mycket volym och latinska rytmer, så är sången och dansen och inte minst skratten igång redan innan den första takten i melodin hunnit övergå till nästa. Är det så karantän eller inte i landet.

Inte undra på att balkongerna fylls av festlystna varje kväll prick klockan åtta.

Jag har redan bjudit er på ett smakprov från festen här i kvarteret. (se rapporten från dag 10). De senaste dagarna spelas även en andra låt i högtalarna till alla festsugna grannars ystra belåtenhet. 

Ni får själva föreställa er hur det ser ut när alla gubbar och kärringar på balkongerna sätter igång och schejkar loss. Jag och min fru inräknade…

Njut du också av dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 19

Dag 19 (Torsdag 16-04-2020

Alla har vi dagar som känns tyngre än andra dagar. ”Blue days” skulle man kanske kunna kalla dessa dagar, då inget känns riktigt kul längre, då det är svårt att muntra upp sig själv, och till och med svårt för andra att muntra upp och sprida glädje. Dagar som, egentligen inte av någon speciell anledning, bara känns så där ”blue”. 

Själv har jag en sådan dag idag. 

Jag, som alla, börjar på att på allvar tröttna på den här karantänen. På paniken och rädslan. På det här förbannade viruset. Det har har pågått i fem långa veckor snart. Och än är den långt ifrån slut. Minst en vecka till, är det sagt. Minst.

Det börjar kännas svårt och inte minst ledsamt att inte kunna röra sig fritt, att kunna ta en sväng ner till stranden och havet bara för att.., att inte kunna gå in i en affär vilken som helst för att köpa vad som helst som man tycker att man behöver. Idag behövde jag ett par enkla papperskopior på ett viktigt dokument. Gick inte. Min skrivare fungerar inte och alla ställen där det normalt skulle kunna gå att få en kopia dragen håller stängt på grund av, just det, karantänen. Enkla vardagsting förstås, men just nu svåröverkomliga problem. Och ta det här med att vara ute med bilen och man måste acceptera att polisen kan stoppa en när som helst och var som helst och ifrågasätta vad man kommer ifrån och vart man ska. Just det där sista har jag speciellt svårt att förlika mig med. Jag är en för stor frihetsälskare för annat. Rent förnuftsmässigt och intellektuellt kan jag förstå nödvändigheten av att reglerna för karantänen efterföljs och därför också kontrollera att så sker, men rent känslomässigt…inte jag i alla fall. Jag känner mig obekväm så fort jag är ute på vägarna och kör och för den delen bara jag går ut för att gå till bilen för att hämta något som jag glömt kvar där.

Allt sådant far genom mina tankar en sådan här dag. Det är inga roliga tankar, men heller ingen idé att ens försöka förneka att de ändå finns. Jag måste också erkänna att även om risken för att smittas är och har varit väldigt liten, så finns det ändå någonstans i bakhuvudet den där riktigt obehagliga tanken att ”tänk om…även jag skulle bli smittad” och så där ovanligt svårt sjuk som tidningarna och TVn är fulla av berättelser om. Det märks framförallt på att jag, precis som de flesta andra, fäster mycket större betydelse vid småsaker som skulle kunna tyda på att viruset finns i min kropp. Det tycks som om tidningar och annan media just nu letar efter nya saker som skulle kunna tyda på att viruset och smittan börjar på att få ny fart. Man snackar om mutationer, ickeimmuniteter, nya sjukdomsförlopp och en massa annat som inte tjänar annat syfte än att hålla rädslan och paniken vid liv.

Inte undra på att dagen idag känns litet jobbigare än vanligt. Men det går nog över - som min mamma alltid sa. Det går över.

Resten av dagen tänker jag ägna åt att försöka muntra upp mig själv. Det får bli en och annan Hollywoodfilm och så dagens musikvideo förstås.

Det är bara att gilla läget och, förstås, att glädjas åt dagen.

Cheerish the day.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 18

Dag 18 (Onsdag 15-04-2020)

Igår berättade jag om solsken och värmande solstrålar. I natt har det regnat. Och som det har regnat. Ett par ordentliga skyfall höll åtminstone mig vaken inpå småtimmarna. Även nu under morgontimmarna hänger regnet i luften och förmodligen kommer det att braka loss igen under dagen.

Men så är livet här på Costa del Sol (Solkusten) under en av årets få regnmånader. Så som det är i livet. Det är ömsom sol och ömsom regn. Ibland till och med regn under en solig dag.

Eftersom jag skriver det här under morgontimmarna idag, så vet jag ännu inte riktigt hur utvecklingen har varit vad gäller smittspridning och dödstal och annat i Coronavirusets spår. Dagens rapportering därifrån lär inte avvika mycket från gårdagens, så jag lämnar detta.

Livet ja. Ömsom sol och ömsom regn. Som en aprilmånad längs Costa del Sol. Vad vi vet helt säkert är att efter regn kommer sol lika säkert som att efter sol kommer regn. Och på samma vis kan kanske också livet sammanfattas. Efter tråkigheter och tårar kommer lycka och skratt. Det går upp och ner helt enkelt. Och visst är det så, för att kunna känna lycka behöver vi tråkigheterna lika säkert som att vi, för att känna oss mätta och belåtna, behöver vi känna hunger och otillfredsställelse. Det behöver ”svida” litet ibland för att vi överhuvudtaget ska motiveras till förändring. Till något som känns och fungerar bättre.

Kanske är den här krisen ett tecken på just det. Att något måste förändras i världen. Något som alla egentligen vet borde förändras, men som samtidigt en hel värld är omedveten om måste förändras. Vem vet? Och vem vet vad? Just nu får vi nog ge oss till tåls. Vi får vänta och se. Och under tiden, hoppas och tro på en allt bättre värld. 

Tills dess får vi vackert acceptera att även under soliga dagar kan det falla regn.

Vi hörs i morrn…

Björn 

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 17

Dag 17 (Tisdag 14-04-2020)

Idag kan jag med glädje berätta att här i Andalusien så har vi från igår till idag ingen ökning alls av antalet nya smittade. Noll procent 0,0%. Och här i Málagaprovinsen heller inga nya döda sedan igår. 

Det går med andra ord ännu mer åt rätt håll.

Än är det förstås alltför tidigt att ropa ”Hej” alltför högt, men att det går åt rätt håll står i alla fall bortom alla tvivel.

Dessutom skiner solen här idag. Inte helt från en klarblå himmel, men den värmer i alla fall gott.

Tyvärr så går ekonomin i landet på kryckor och enligt alla förståsigpåare, så kommer den att göra så under lång tid och man spår nu en väntad arbetslöshet för det här året på över 20%. 

Många har dock sedan igår återvänt till sina arbeten. Tyvärr så är det också många som fortfarande tvingas stanna kvar hemma på grund av att deras arbetsplatser hålls stängda. 

Regeringen har utlovat mycket hjälp, och det är bara att hoppas att denna hjälp inte bara är tomt prat och ett sätt att stävja den politiska debatten och att folk och familjer får den hjälp de behöver.

Själv är jag ju egen företagare bland många andra i det här landet och jag måste få säga att jag långt ifrån känner mig hoppfull inför den hjälp från myndigheter som erbjuds. Ska det bli något av det här året, så får jag nog lita mest på mig själv. Nu är jag van vid det, så det ska nog gå ihop.

Just nu är ändå det viktigaste att man håller sig frisk och på benen. Här hemma hos mig ska vi nog överleva både virus och inskränkningar i ekonomin.

Hoppet och framförallt optimismen tänker i alla fall jag inte ge upp.

Vi hörs i morrn…

Björn

Ur "Det Vita Snäckskalet" - en roman av Björn Solum

”…Här i mörkret, när mitt inre känns gränslöst därför att inget annat finns, föds en tanke. Det är en tanke som bara kan försvaras här, där inget ont finns som inte samtidigt bär på gott. Det är blott här, i mörker och i tystnad, där själ och oändlig rymd är ett och samma, som både gott och ont, ljus och mörker, förmår samsas i sammanhang och ges en mening. Det är enkom här, där både tid och rymd är utan ände, utan slut och utan början, som fröet till en ny och annan verklighet kan få tid och rum att skapas, att gro och växa.   

Bortom medvetandets snäva lagar, låter jag hologrammet om en omvälvande storm få födas och ges liv. Med och i ett sken av ljus och färger berättas sedan det som förmår göra begripligt, även för mitt trånga medvetande, att ett plötsligt skifte av min värld och verklighet har skett.

- - - - -



Strax, ännu gömda bakom horisonten, nära platsen där jag utmattad lämnar min värld och mitt liv åt sitt öde, där jag ännu inget anar, än mindre begriper, tornar de svarta molnen, de som varslar om förgörande oväder, redan och oåterkalleligt ihop sig…”

© Björn Solum

Ett signerat exemplar av boken Det Vita Snäckskalet kan beställas här:

slappna-av.nu

STÖD DET FRIA FÖRFATTARSKAPET!

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 16

Dag 16 (Måndag 13-04-2020 Annandag Påsk)

Här i Spanien är påsken över för i år. Här firar man nämligen inte Annandag Påsk. Från och med idag upphör också den totala nedfrysningen av ekonomin i landet. Det är meningen att medborgarna ska återvända till sina jobb i den mån det är möjligt. Så även jag. 

Detta innebär att jag från och med nu är tillgänglig för mina patienter. Dock måste jag lägga in ett par brasklappar. För det första förutsätts det att jag själv är helt frisk. Och jag garanterar härmed att om jag skulle känna av något som helst symptom som kan tyda på att jag skulle vara smittad, så är det min skyldighet att inte åka på jobb. En självklarhet naturligtvis. Men det innebär också att om någon av mina patienter skulle känna av något som skulle kunna vara Coronasmitta, så förutsätter jag att man i så fall meddelar mig detta och avbokar behandlingen.

Jag vill också klart deklarera att mitt behandlingsbord desinficeras noggrant både omedelbart före och omedelbart efter varje genomförd behandling. Tillika mina dyrbara händer förstås. Munskydd kommer också att användas under behandlingarna.

Säkerheten främst är vad som gäller alltså.

Förövrigt så fortsätter siffror och kurvor att sjunka. Helt enligt det förväntade. Antalet nya smittade under senaste dygnet nere på en ökning om 2,1% totalt för hela landet. Här i Andalusien är samma indikation nu nere på 1,8%. 

Det ser bra ut med andra ord. 

Förhoppningsvis börjar det minskade trycket på sjukvården att märkas, vilket ju har varit och är hela meningen med den här karantänen.

Idag regnar det igen hos oss. Värmen och solen är därför efterlängtad nu. Detta trots att jag är väl medveten om att snart, snarare än snart, så sitter de flesta av oss här nere och flåsar och klagar på värmen ändå.

Summa summarum av detta senaste dygn är att hoppet lever och växer. Jag tror och tycker fortfarande att den här världen är ”a wonderful world”.

Njut av dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 15

Dag 15 (Söndag 12-04-2020. Påskdagen)

Karantänen kommer att fortsätta under ytterligare minst två veckor. De följande två veckorna kommer vi dock att se en del lättnader i restriktionerna vad det gäller nedfrysningen av de ekonomiska aktiviteterna. Vilket kommer att innebära att de som kan ska återgå till arbetet. I princip innebär detta i sin tur att vi återgår till det tillstånd som vi hade för två veckor sedan. 
Ett väntat beslut och förhoppningsvis ett led i den nedtrappning av hela karantänen som vi alla hoppas ska inledas snart.

Vad det gäller siffror och kurvor så har det förstås förändrats en del sedan igår, med en ökning av antalet döda och så vidare. Tendensen är dock fortfarande att allt syns gå tillbaka i en förväntad takt. Hoppet lever även om svajet i siffror och kurvor tär litet på nerverna. 

Livet fortsätter alltså. Precis som det ska göra. Och som det försåvisst alltid gör. 

Allt som sker har ett ursprung. Ett skeende, om så bara ett ögonblick, övergår oupphörligt i ett annat i en aldrig sinande ström. Det som nyss var, har redan förändrats och förvandlats. Tiden, den syns vara ett evigt skeende och alltets historia, till följd därav, utan vare sig början eller slut.

En dag övergår den kris, det kaos som mänskligheten idag upplever i en berättelse om något som en gång hände. En berättelse som föddes under ett skeende, växte och utvecklades fram till sitt avslut, i sinom tid förvandlad till blott ett lösryckt fragment av alltets historia. Till något som hände bland oss som levde här en gång för länge sedan. En saga ur livet för dem som berättar och för dem som då lyssnar. 
Jag hoppas innerligt att de alla då ska finna att sagans hjärta var längtan, att drömmar var dess varma blod, tro dess enda sanning och att en törst, den efter en fortsättning, skänkte liv till alltets oändliga tidebok.

Framförallt hoppas jag att sagan berättar att vi alla då gestaltade en bättre värld att leva i. 

Dagens musikvideo, även om den är från länge sedan, känns aktuell än idag.

Vi hörs i morrn

Björn