Dag 33 (Torsdag 30-04-2020)
Att det idag är den sista april, träffar mig som en klatsch i bakhuvudet. Dagen som, under tiden jag fortfarande bodde i Sverige, var en sån där dag som man såg fram emot. Det var dagen då man som grabb gick omkring på gator och bland gårdar och kikade på de enorma bräd- och skräphögar som dragits ihop för att senare, just den här kvällen, sättas i brand. Det var kvällen då den långa vintern äntligen sjöngs ut och den efterlängtade våren sjöngs in. Det var kvällen då fyrverkerier sprakade bland stjärnorna och då vi grabbar brände av ettöres, smattermattor, tigerskott, kinapuffar och till och med ett och annat Blixtskott bakom ryggen på vårfina flickor… I min familjekrets av bröder och kusiner var det också kvällen då vi alla väntade på min morbror Rune, han som alltid stod för de ”riktiga grejerna”, när det gällde fyrverkerierna.
Det var också dagen, då min egen far av tradition höll tal till våren inför en stor skara församlade tysta och allvarsamma grannar, familj och vänner.
Både min far och morbror Rune är sedan många år borta från den här världen. Minnena lever dock fortfarande kvar. Och kanske är det just för att det just i år, under just denna kaotiska nästan krigsliknade situation, just vid den här tiden och just därför som minnet av just den tiden, just de händelserna och just de nära, väcks just så hastigt och just så vemodigt som de gör just idag.
Jag är helt säker på att både min far och min morbror Rune skulle ha hållit fast vid sina speciella traditioner även om situationen då skulle ha varit den vi har i år. Min morbrors fyrverkeripjäser skulle ha briserat högre än alla andra, precis som de alltid gjorde. Och min far skulle ha hållit sitt vackra tal våren till ära, precis som han alltid gjort.
När jag sluter mina ögon och drömmer mig tillbaka, kan jag fortfarande höra min fars röst, medan min morbrors raketer briserade högt ovanför bland stjärnorna.
Karantänen här i Spanien går sakta mot sitt slut. Det har varit en overklig tid. Jag hoppas att jag om tjugofem år har glömt hur det var och att den värld jag då lever i är en värld fylld av hopp och framtidstro.
Dagens musik kommer från min hembygd. Det som ännu, efter mina trettiotre år i sol och värme i mitt nya hemland, fortfarande känns som det riktiga hemma.
Jag tror att när en varelse, må vara en människa eller ett djur, föds och sedan växer upp på en plats, gror på den platsen också en själens rot. En rot som slår ut i förgreningar och skapar det nät som binder varelsen vid platsen för all framtid. Det är därför som vi när vi lämnar platsen alltid söker oss tillbaka för att söka tröst och sammanhang. Den sanning som ger vår resa, vårt liv, dess unika mening. För något av oss kommer alltid att finnas kvar, hemlighetsfullt förborgat i hembygdens jord, kanske dolt av ignorans och bortom medvetenhet, men kommer någon gång att blottas för vårt eget medvetande. Däri ligger vår sanna längtan. Vår ständigt återkommande och ljuva längtan hem.
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar