Ännu en dag har förflutit, och, det är knappt jag törs tro det, men under ännu en dag sjunker spridningstakten och är nu nere på en ökning om under 5% från föregående dag. Antalet döda sedan igår har också sjunkit med flera hundra. De styrande har förvisso beslutat om ytterligare två veckors karantän, men talar samtidigt om att ljuset nu äntligen skymtar i änden på tunneln…
I en sargad kropp och själ, luttrad av isolering och brist på frihet betyder ovanstående att hoppets låga, om än fortfarande flämtande, helt klart brinner. Det har trots alla umbäranden ändå varit värt besväret.
Låt oss be, hoppas och tro att morgondagen låter oss vakna med fortsatta positiva siffror och kurvor.
Här i södra Spanien lyser åter solen, om än inte från en helt klarblå himmel, men den bryter igenom molntäcket och värmer. Värmer gott en frusen själ. Lita på det.
De positiva beskeden från idag tänder en låga inombords. En låga som åtminstone jag tänker låta växa. Jag tänker låta den göra det genom att åter drömma om en ljus framtid för oss alla.
Alla har vi våra inre drömmar om sådant som vi skulle vilja uppleva, om sådant som vi längtar efter, om sådant som vi ännu inte har förverkligat. Jag också förstås. Och det finns faktiskt en sak, som jag drömt om ända sedan barnsben, en dröm som jag ännu inte har förverkligat. Det är en stark dröm som under det senaste året vuxit sig allt starkare. Och jag var för bara någon månad sedan precis på väg att börja resan att förverkliga den. Men så kom ett osynligt litet virus emellan och världen slog över ända…
Jag när en dröm om att ha en alldeles egen segelbåt. En plats att vila i, en farkost att erövra haven med. Precis innan det här med viruset började var jag faktiskt på väg att påbörja min bana som seglare genom att ta en praktisk kurs i just segling. Nu får det vänta. I första hand tills karantänen är över, i andra hand tills ekonomin åter har stabiliserats och i tredje hand tills tillfälle erbjuds…
Men nu törs jag äntligen drömma igen. Så idag får du gärna drömma tillsammans med mig i dagens musikvideo.
Jag lämnar dig för idag med några ord ur min roman ”Det Vita Snäckskalet”
”En tanke slår mig, som kommer den från ingenstans. Ett hopp tänds.
Är det något, som jag har hört? Eller något, som jag själv har sagt? Eller tänkt? Jag vet inte. Jag minns inte.
Havet är som livet.
En divin visdom?
Kanske.
Varför inte?
Tanken tar plats. Fyller mig med eld, med värme och lustfylld kraft.
Jag tänker att jag borde låta livet få ta mig, befria mig. Jag vill mer än att stanna upp och bara bli kvar i min längtan. Jag vill veta om det jag söker finns. Där, bortom den gäckande horisonten.
Tanken skrämmer för ett ögonblick, men jag inser i nästa tanke att det är precis så min resa tillslut måste fortsätta. Jag har inget val.
Jag har kommit till den punkt varifrån min resa måste fortsätta över okända och djupa vatten.”
Är det något, som jag har hört? Eller något, som jag själv har sagt? Eller tänkt? Jag vet inte. Jag minns inte.
Havet är som livet.
En divin visdom?
Kanske.
Varför inte?
Tanken tar plats. Fyller mig med eld, med värme och lustfylld kraft.
Jag tänker att jag borde låta livet få ta mig, befria mig. Jag vill mer än att stanna upp och bara bli kvar i min längtan. Jag vill veta om det jag söker finns. Där, bortom den gäckande horisonten.
Tanken skrämmer för ett ögonblick, men jag inser i nästa tanke att det är precis så min resa tillslut måste fortsätta. Jag har inget val.
Jag har kommit till den punkt varifrån min resa måste fortsätta över okända och djupa vatten.”
© Björn Solum
Vi ses i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar