Dag 7 (Lördag 04-04-2020)
Siffrorna sjunker och kurvorna planar ut. Det går åt rätt håll. Än ökar antalet bekräftat smittade och antalet döda. Men långt ifrån i samma takt som förut.
Låt oss, var så snäll, jag ber på mina bara knän, få fortsätta se samma tendens. Det här tar tid. Jag vet det. Men det tär på krafterna att ännu inte se slutet på våndan.
Att ett stilla liv i karantän förändrar människors beteenden, torde vara självklart för varje betraktare. Det blir en hel del tid att försöka slå ihjäl. Personligen använder jag ibland, och allt oftare, den tiden till att titta på de långfilmer som bjuds i den spanska televisionen. Det blir ofta ett ivrigt sökande efter filmer värda att titta på. Och det slår mig, hör och häpna, att långfilmsutbudet innehåller ett förvånansvärt stort antal så kallade ”katastroffilmer”. Det är filmer om ebolautbrott, vulkanutbrott, jättevågor, rymdinvasioner, jätteinsekter och farsoter av alla de slag. Alla med ett gemensamt budskap. Människans existens hotas.
Jag kan inte låta bli att fråga mig:
Kan det vara medias önskan att skrämma oss? Har de något att vinna på det? Borde vi vara ännu räddare för det här viruset än vad vi redan är?
Att rädsla lockar, torde det knappast råda tvivel om. Massorna dras som flugor till en sockerbit av sådant som skrämmer. Och media är väl beroende av att massorna läser och ser på sådant som de producerar, eller hur? Så skälen att förstärka vår rädsla finns där under ytan. Ingen kan förneka det.
Jag måste ställa mig ännu en fråga:
Är det verkligen sådant, som vi behöver just nu?
Och, inte minst, det här vet vi väl alla om rädsla….litet rädsla skärper oss…mycket rädsla stjälper oss…och allt för mycket rädsla förlamar oss.
Missförstå mig inte nu. Vi befinner oss i en allvarlig situation. Många blir svårt sjuka och många avlider till och med. Sjukvården är överbelamrad med svårt sjuka. Det saknas både material och mänskliga resurser för att kunna ta hand om alla. Sjukvårdspersonalen går praktiskt taget på knäna. Situationen kräver onekligen en grundmurad respekt för allvaret i den.
Vad jag däremot vill ifrågasätta är om rädslan verkligen förstärker respekten för allvaret i det som vi just nu genomlever.
Visar vi verkligen större respekt för allvaret om vi blir ännu räddare.
Speciellt här i Spanien, om det beror på kulturella skillnader eller något annat vet jag inte, men här förefaller många leva i den förvillelsen att rädsla för något eller någon innebär att man har respekt för detta något eller denne någon.
Själv är jag av den uppfattningen att för mycket rädsla inför någon eller något istället gör att respekten minskar, till och med ibland i sådan grad att respekten helt försvinner. Det som man bör visa respekt inför blir istället något som man skyr och till slut helt enkelt avskyr. Man vänder det ryggen och kanske till och med låtsas som om det inte ens finns.
Situationen är för allvarlig för att vi ska sätta respekten för allvaret i gungning. Vi behöver veta vad som förväntas av oss, både för att skydda oss själva för smitta och för att skydda andra från att smittas. Vi behöver veta vad vi ska undvika och vi behöver också veta vad vi inte behöver undvika. Vi behöver definitivt inte översköljas av motsägelsefull information, hur det ser ut på intensivvårdsavdelningarna när kaoset är som värst (tala om dålig respekt för de sjukas integritet). Ska vi se på hur kurvorna för antalet smittade bara stiger och stiger, så bör vi också titta på hur kurvorna för hur många som tillfrisknar också stiger i en allt högre takt.
Det är förståeligt att många vill stoppa huvudet i sanden, vända ryggen till och kanske bara gå sin väg. Själv sitter jag som bekant i karantän, och lär så göra ytterligare ett tag. Respekten för allvaret håller mig frivilligt kvar här.
Jag tänker därför inte gå min väg. Ut vill jag förstås. Ut. Precis som alla andra. Karantänen hindrar mig dock inte från att drömma…om något annat. Jag kan ännu ”gå min väg” i tankarna och det tänker jag fortsätta med.
Håll till godo med dagens musikvideo och häng med mig på en vandring längs stränderna, under palmerna eller bland bergen.
Håll också till godo med den käre Björnsens vackra rader.
”Ud, vil jeg, ud, o, saa langt, langt, langt
over de höje Fjelde!
Her er saa knugende, taerende, trangt,
og mit Mod er saa ungt og rankt! -”
Björnstjerne Björnsen
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar