Dag 19 (Torsdag 16-04-2020
Alla har vi dagar som känns tyngre än andra dagar. ”Blue days” skulle man kanske kunna kalla dessa dagar, då inget känns riktigt kul längre, då det är svårt att muntra upp sig själv, och till och med svårt för andra att muntra upp och sprida glädje. Dagar som, egentligen inte av någon speciell anledning, bara känns så där ”blue”.
Själv har jag en sådan dag idag.
Jag, som alla, börjar på att på allvar tröttna på den här karantänen. På paniken och rädslan. På det här förbannade viruset. Det har har pågått i fem långa veckor snart. Och än är den långt ifrån slut. Minst en vecka till, är det sagt. Minst.
Det börjar kännas svårt och inte minst ledsamt att inte kunna röra sig fritt, att kunna ta en sväng ner till stranden och havet bara för att.., att inte kunna gå in i en affär vilken som helst för att köpa vad som helst som man tycker att man behöver. Idag behövde jag ett par enkla papperskopior på ett viktigt dokument. Gick inte. Min skrivare fungerar inte och alla ställen där det normalt skulle kunna gå att få en kopia dragen håller stängt på grund av, just det, karantänen. Enkla vardagsting förstås, men just nu svåröverkomliga problem. Och ta det här med att vara ute med bilen och man måste acceptera att polisen kan stoppa en när som helst och var som helst och ifrågasätta vad man kommer ifrån och vart man ska. Just det där sista har jag speciellt svårt att förlika mig med. Jag är en för stor frihetsälskare för annat. Rent förnuftsmässigt och intellektuellt kan jag förstå nödvändigheten av att reglerna för karantänen efterföljs och därför också kontrollera att så sker, men rent känslomässigt…inte jag i alla fall. Jag känner mig obekväm så fort jag är ute på vägarna och kör och för den delen bara jag går ut för att gå till bilen för att hämta något som jag glömt kvar där.
Allt sådant far genom mina tankar en sådan här dag. Det är inga roliga tankar, men heller ingen idé att ens försöka förneka att de ändå finns. Jag måste också erkänna att även om risken för att smittas är och har varit väldigt liten, så finns det ändå någonstans i bakhuvudet den där riktigt obehagliga tanken att ”tänk om…även jag skulle bli smittad” och så där ovanligt svårt sjuk som tidningarna och TVn är fulla av berättelser om. Det märks framförallt på att jag, precis som de flesta andra, fäster mycket större betydelse vid småsaker som skulle kunna tyda på att viruset finns i min kropp. Det tycks som om tidningar och annan media just nu letar efter nya saker som skulle kunna tyda på att viruset och smittan börjar på att få ny fart. Man snackar om mutationer, ickeimmuniteter, nya sjukdomsförlopp och en massa annat som inte tjänar annat syfte än att hålla rädslan och paniken vid liv.
Inte undra på att dagen idag känns litet jobbigare än vanligt. Men det går nog över - som min mamma alltid sa. Det går över.
Resten av dagen tänker jag ägna åt att försöka muntra upp mig själv. Det får bli en och annan Hollywoodfilm och så dagens musikvideo förstås.
Det är bara att gilla läget och, förstås, att glädjas åt dagen.
Cheerish the day.
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar