Ett sjunkande skepp...

 NY RAPPORT FRÅN SPANIEN...

Strax innan Julen 2020...

Då är vi snart framme vid tiden då vi kommer att kunna sammanfatta ett år som gått igen. Just i år sammanfaller det med datumen då ordet CORONA påbörjade sin bana genom media och inte minst blev ett ord som vi lite till mans både hör och själva använder många gånger varje dag.

Corona…ja fy bövelen vad jag är trött på det ordet. Jag hoppas innerligt att det nya året, det som nu skymtar där någonstans bortom julen, för med sig att jag slipper både höra, läsa och själv använda det mer.

Själv har jag klarat mig från smittan helt och hållet, både under den första vågen i vintras och i våras och under den så kallade andra vågen nu under hösten. Faktum är att under det här året har jag varit friskare, till och med mycket friskare, än vad jag normalt kan förvänta mig. Inte en tillstymmelse till den allra banalaste förkylning ens. Ingenting. Inte ens lite huvudvärk. Det är jag naturligtvis oändligt tacksam för. De försiktighetsåtgärder som jag och min familj har vidtagit har uppenbart varit både tillräckliga och av godo. Och med tanke på den ringa smittspridning som just nu råder här i Marbella, så är det föga troligt att jag ens kommer i närheten av något virus. Senaste dygnet har det registrerats två (2) nya fall inom kommunen. Ställ det i relation till invånarantalet som ligger på dryga 140.000… Med andra ord borde det vara tämligen svårt just nu att bli smittad. Vi får innerligt hoppas att det fortsätter så.

Här i övriga Spanien fortsätter vi dock med tvånget att leva under restriktioner. I vissa fall förklarliga och förståeliga. I andra fall oförklarliga och därför naturligtvis oförståeliga. 

Och kanske är det just det som har kännetecknat den här tiden. Kasten mellan fakta och spekulationer, mellan sådant som varit ordentligt genomtänkt och sådant som har synts vara inget annat än ogenomtänkta hugskott. Vi har slängts mellan kloka råd kontra rena dumheterna. Fått den ena anvisningen efter den andra för att sedan anvisas det rakt motsatta.

Kanske är det inte ens så konstigt att det har blivit så. Paniken har ju minst sagt varit utbredd. Och livrädda beslutsfattare, som ju också är inget annat än vanligt folk, kommer otvivelaktigt, precis som vem som helst, att fatta många ogenomtänkta beslut.

Just nu har vi, som nämnts, en väldigt liten smittspridning här hos oss. Antalet tillfrisknade är mångfalt större än antalet nya smittade. Antalet som tyvärr avlider av sviterna av virussmittan sjunker ordentligt. Tillika antalet som läggs in på sjukhus. Antalet som behöver intensivvård blir allt mindre. Många patienter skrivs ut medan få läggs in på sjukhusen.  

        Allt det är vi tacksamma för. Allt borde vara frid och fröjd.

Men…tyvärr…

Samtidigt…sjunker ”skeppet”.

Det börjar på att bli tufft. Riktigt tufft för många. Små familjeföretag går omkull, andra förlorar jobben, enskilda näringsidkare, hantverkare och servicepersonal har fått sina möjligheter att idka sin verksamhet begränsad på grund av restriktioner gällande rörlighet och de tider då verksamheten får pågå. Affärer, restauranger, barer och andra verksamheter stängs och kommer förmodligen aldrig att öppna igen. Många, många fler än antalet döda, förlorar de liv som de ägnat hela livet år att själva bygga upp och kämpa för. Och i spåren av det riskerar förstås många att förlora sina hem, sina familjer….sitt allt.

Världen ställer nu sitt hopp till vaccinet. Så även här i Spanien. 

Själv ställer jag mitt hopp i första hand till förnuftet. Inget annat kommer att ta oss ur denna efterföljande kris som vi inte bara står inför utan i allra högsta grad just nu befinner oss mitt i.

Med det får det vara nog för den här gången. Jag lovar ingenting bestämt om när jag återkommer med en ny rapport och vill därför passa på tillfället att önska er alla en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År. (Vad gäller önskningar om ett gott slut på det här året, ber jag, just det här året, om att få instämma i spanjorernas - - - ”2020, Qué te den…” (Fritt översatt… 2020, Ta dig i ar..let…) 

Varma hälsningar från ett Spanien på väg ur en kris, men redan mitt i en annan…,

Björn

VECKORAPPORT FRÅN SPANIEN. Nr 2

Lördag 20-06-2020 (Den sista dagen...)

Den sista dagen…

Onekligen låter ovanstående strof en aning likt en beskrivning av en domedag. Men det är det förstås inte. Det är istället en glädjens dag. En dag då en epok går i graven. Javisst. Men inte vilken epok som helst…

Det är undantagstillståndet, det som har präglat livet under de senaste SEXTON veckorna, som avslutas, går i graven. Idag är det dess sista dag.

Det är dags att summera, lägga till handlingarna, avsluta, glömma. Framförallt är det dags att gå vidare. Det är dags att öppna portarna, att välkomna Världen igen.

Vissa restriktioner får vi ännu leva med. Kravet på social distansering bland annat. Och kravet på ansiktsmask om säkerheten så kräver. Än är det en bit kvar till kramarna… Men de kommer de också. Tids nog.

Vad minns jag då från den här tiden…?

Min första reaktion är - ingenting… Tiden som gått känns som ett tomt blad i en tom bok. 

Men visst minns jag:

Obehaget, olusten jag kände av att veta att jag när som helst kunde bli stoppad av poliser, och till och med militär, som var i sin fulla rätt att ifrågasätta vad jag hade att göra ute på gatorna… Ytterst obehagligt.

Ilskan jag kände över alla sanslösa och dåligt underbyggda spekulationer i press, radio och TV angående spridningsrisker, dödstal, symptom på sjukdom, osv, osv… 

Den ödesmättade tystnaden och tomheten längs våra annars så livliga avenyer, gator och strandpromenader. Speciellt minns jag en kväll i början på karantänen när jag var på hemväg. Det var dimmigt, mörkt och förstås helt folktomt. Som vore jag helt ensam i en övergiven värld. Eller som ensam överlevande under en avslutande scen i en skräckfilm…

Fanns det då bara elände under den här tiden eller fanns det även glädjeämnen?

Jo, det gjorde det.

Framförallt minns jag musiken, sången, applåderna, dansen och gemenskapen (på avstånd) med grannarna här runt omkring. Det varade bara under några få minuter, men på samma tid varje dag. Prick klockan 8 varje kväll möttes vi på avstånd, från balkonger, terasser och trädgårdar och sjöng, applåderade och dansade till samma musik. Stunden avslutades med uppmuntrande utrop om god natt, vi ses i morrn och vinkningar. Enkelt nöje. Javisst. Men oj vad vi såg fram emot den stunden varje dag.

Och nu står vi inför nästa utmaning. Den att få fart på hjulen igen. Sett till trafik, människor i rörelse, leenden och den där självklara framtidstron som spanjorer besitter, så tror även jag att det kommer att gå vägen. Det kommer att bli sommar i år också. Och försåvisst jul igen, när det så är dags för det.

Det är dags att sätta fart. Redan i morgon börjar livet på nytt. 

And that´s the way it is…

Varma hälsningar, lyckönskningar och kramar,

Björn

VECKORAPPORT FRÅN SPANIEN. Nr. 1

Fredag 12-06-2020

Det har hänt en del sedan sist…lita på det.

Málagaprovinsen befinner sig nu, en vecka tidigare än förväntat, i fas 3 av nedtrappningen av karantänen. 

Så just nu lever vi i än mer rörelsefrihet och än mer likt det normala. Fortfarande är vi skyldiga att bära munskydd om vi inte kan garantera ett säkerhetsavstånd om 1,5 meter. Säkerhetsavståndet har därmed också minskat. Förut var det som bekant 2 meter… Så kanske kan vi börja kramas snart igen också. Vem vet?

I skrivande stund är det fredag den 12 juni och vi är bara litet mer än en vecka från att befinna oss i det som har fått benämningen ”la nueva normalidad” - den nya nomaliteten. Det enda vi egentligen vet om denna är att allt återgår till det normala förutom vissa förändringar som ska säkerställa att den sociala distanseringen till viss del bibehålls tills viruset är ”nedkämpat”. Fortsatt ansiktsmaskering, fortsatta säkerhetsavstånd och fortsatta restriktioner vad gäller folksamlingar kommer därför att förbli en del av vardagen ännu ett tag.

Alarmtillståndet som sittande regering har förlängt och förlängt om och om igen under flera månader går nu mot sitt definitiva slut. Om en vecka ska det vara över. Skönt, för det är sannerligen hög tid att det demokratin tar över igen. De sista förlängningarna har åtminstone jag ställt mig mycket tveksam till. Det har varit svårt, för att inte säga obehagligt, att förstå motiven bakom dessa förlängningar. 

För övrigt märks det tydligt att livet på gator och torg börjar på att återvända. Det är mer folk i farten. Och mer skratt och leenden på barer, cafeterior och i parker. Ungar leker och de vuxna njuter så gott de kan. Fotbollar börjar på att rulla, affärer slår upp portarna och gycklare börjar åter att synas längs strögen.

Strandliv har det dock varit tunnsått med under veckan. Mest beroende på en enveten vind som driver upp vågor och gör det vådligt att ta sig ett dopp i havet.

Så, sammanfattningsvis, är det dags att på allvar börja drömma om nya tider nu. Om en ny normalitet, om nya lyckliga dagar, om en ny framtid. Om en ny värld. Imagine!

Vi hörs om någon vecka…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 66

Dag 66 (Tisdag 02-06-2020)

Här, i min tillvaro, börjar saker och ting nu återgå till det normala. Det innebär bland annat att arbetet som fysioterapeut har börjat få fart. Dagarna fylls upp med fler och fler patienter, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Det innebär samtidigt att det blir mindre och mindre tid över för att skriva de här rapporterna. Och med tanke på att karantänen nu går mot sitt definitiva slut, så kommer jag från och med den här rapporten att övergå från dagliga till veckovisa rapporter.

Jag vill tacka er alla för det intresse ni visat, för erat deltagande med ”likes” och kommentarer och uppmuntrande ord. Det har berett mig stort nöje att skriva till och för er. 

Nu är det tid för mig att återhämta förlorad tid med mina patienter och förstås med sol, vind och vatten, som är det bästa jag vet…

Vi hörs…inte i morgon…men om en vecka ungefär…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 65.

Dag 65 (Måndag 01-06-2020)

Måndag den första juni, en ny dag, en ny månad, en ny fas i nedtrappningen av karantänen har påbörjats.

En dag att fira. 

En dag att känna sig stolt över.

En dag att njuta av.

En ny fas i livet. 

Tänk om varje dag vore så välsignad.

I vilket fall här i södra Spanien, närmare bestämt i Málagaprovinsen går vi in i nästa fas i nedtrappningen inför vår ännu okända och litet mystiska ”nya normalitet”.

För oss här betyder detta litet mer frihet i våra rörelser. Vi får motionera när vi vill igen, affärer, restauranger och barer får hålla litet mer öppet och får ta emot litet fler kunder. Framförallt så innebär den nya fasen att vi äntligen får njuta av stränder och salta bad. 

Det börjar likna nåt, med andra ord. Det börjar likna ett mer ”normalt” sommarliv här i solens och skuggornas land.

Och visst är det en dag värd att fira.

Tillika en dag att känna sig stolt över. Alla umbäranden under karantänstiden känns med ens som om de trots allt varit meningsfulla. Tillsammans har vi stoppat det här förbannade viruset.

Och visst är det en dag att njuta av. Och jorå, jag har redan varit på stranden… Det lär bli fler turer dit. Kanske inte idag, men kanske i morgon.

Sannerligen, ”a new day has come”…

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 64.

Dag 64 (Söndag 31-05-2020)

En fråga som jag, och många med mig, kanske även du som läser det här, ställer sig är; hur kommer det att bli när allt det här med Coronaviruset är över? Hur kommer det att bli…när livet åter är gott att leva?

Här i Spanien talar man ju från den spanska regeringens sida om ”una nueva normalidad”, en ny normalitet… Vad nu det kan innebära vet vi övriga dödliga ingenting än så länge. Frågan är väl om någon egentligen vet. Om inte vi medborgare vet, vet regeringen...? 

Min slutsats är att det måste bli vi, vi som lever i det här landet, som måste forma livet tillsammans så att det än en gång blir gott att leva.

Och allt vi som enskilda kan göra är att vända oss till oss själva. Kanske borde vi fråga oss; har jag lärt mig något av den här tiden? Finns det något jag kan ta med mig av erfarenheter för att göra det här landet en än bättre plats att vara på? Kommer jag att ha förändrats? Kommer jag att vara en bättre människa när allt det här är över och jag känner att jag lever gott igen?

Jag är medveten om att jag kanske utmanar med ovanstående frågor. Ta inte illa upp. Det är väl menat.

Om du tänker på det…så har varje viktig förändring av dig själv, ditt liv, varje förändring värd namnet och som sedan har fört dig fram till den du är idag, föregåtts av en tid av kris i dit liv.

Så länge vi lever gott så påbörjar vi ogärna en förändring. Och varför skulle vi göra det? 
 Men vår livsresa har kanske ändå inte nått fram till målet. Kanske har vi ännu saker att fullborda. Och kanske behövs en förändring, en utveckling, för att vi ska nå dit.

Ofta är vi rädda för krisen.

När vi istället borde vara rädda för stagnationen, för att inte längre utvecklas.

Så vem vill du vara när livet åter blir gott att leva?

Dolly Parton för besjunga den frågeställningen.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 63

Dag 63 (Lördag 30-05-2020)

Det senast dygnets siffror och kurvor här i Málagaprovinsen visar att det nu är ungefär dubbelt så många som tillfrisknar från att ha befunnits smittade av Coronaviruset än som smittas. Skönt besked naturligtvis, vilket innebär att det nu är mycket svårt att smittas här. Skönt besked förstås för framförallt turistbranschen som har lidit svårt under den här karantänstiden.

Redan nu på måndag kommer det att vara tillåtet med sol och bad på stränderna, då hela provinsen går in i fas 2 i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna. Ännu ett underbart besked, då det verkligen börjar på att bli hett under solen. 

Så gissa vem som kommer att kasta sig i böljan det blå under måndagen…

Överhuvudtaget börjar människorna här att åter skaka liv i sina karantänströtta kroppar. Det är mer folk ute på gator och torg, borden vid barernas uteserveringar fylls snabbt på och skratten skaller när törstiga och torra struppar åter väts av öl och sommardrinkar.

På måndag tas även tidsrestriktionerna för motionsaktiviterna bort och vi kommer att kunna röra oss ute praktiskt taget obegränsat. 

Det flyter på med andra ord. 

Vi hörs i morrn…

Björn