RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 56.

Dag 56 (Lördag 23-05-2020)

Timmarna, dagarna, veckorna, ja till och med månaderna går. Tiden tickar tydligen på även under de här dagarna. 

Senast igår, när jag satt tillbakalutad i en fåtölj på en uteservering längs med strandpromenaden, lät jag tankarna löpa litet som de ville. Bland mycket annat kom jag på mig själv med att försöka erinra mig vad som egentligen hänt under de här dagarna, veckorna och månaderna av karantän och instängdhet.

Läs, och kanske häpna, men inget minns jag. I varje fall inget av vikt. Inget som jag kan luta mig tillbaka mot, inget som sticker ut mer än annat, ingenting. Som om litet mer än två månader av mitt liv på sätt och vis bara försvunnit. 

Det är allt tur att jag har er läsare och mina patienter, era kommentarer, era uppmuntrande ord i personliga meddelanden, era ”likes”. Och förstås att jag under hela den här tiden varit omgiven av mina nära och kära. Annars skulle jag förmodligen känna mig som om jag hade varit helt bortkopplad från livet.

Förmodligen beror väl den här känslan av ”frånvaro” på att dagarna bara förlöper i samma lunk, i samma önskan och väntan på att tiden bara ska gå så att allt snart blir som vanligt igen. 

Det är samma ”ups and downs” förstås som gör sig gällande. Samma jojo-åkande mellan förhoppningar och besvikelser. Samma tro och samma tvivel.

Igår fick vi besked om att Málagaprovinsen får vänta ytterligare en vecka innan vi kan avancera ännu ett steg i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna. Förvisso ett väntat beslut, men ändå svedd litet i kanterna då det fanns en liten förhoppning om att kanske, men bara kanske, att vi skulle få avancera litet snabbare. 

Siffror och kurvor fortsätter i varje fall att sjunka. Och sett på hur siffrorna ser ut idag, så är väl det mest troliga att det inte finns någon smitta alls att tala om längre i de här trakterna. Varmt har det också blivit, vilket bör betyda att smittorisken minskat ännu mer. 

Bland folk i allmänhet ökar däremot otåligheten och missnöjet med hela den här situationen. Sången och applådåskorna har avtagit och nästan helt försvunnit och ersätts nu mer och mer med skrammel, skrik och skrän. Demonstrationer förekommer runt om i hela landet. Så även här i Marbella. Vi får hoppas att protesterna inte eskalerar alltför mycket så att smittan får fart igen.

Livsresan fortsätter och med den även de ”ups and downs” som hör livet till. Liksom månens färd runt vår planet. Ibland är den ”blue” och ibland ”it shines with a shimmer of gold”.

Vi hörs i morrn…

Björn