Dag 47 (Torsdag 14-05-2020)
Tvärs över havet, från stranden som jag betraktar som min, kan jag under klara dagar se den Afrikanska kontinenten skymta vid horisonten. Utlöparna från Atlasbergen sticker upp sina taggiga toppar. Bakom bergen breder den mäktiga Saharaöknen ut sina dyner av gyllene sand.
Stränderna här i södra Spanien innehåller därför en hel del av Saharas sand. Sand som har förflyttats hit av den varma siroccon, eller levechen som den kallas här, och som ibland träffar kusten även här hos mig. Bland många en illa sedd vind, då den drar in med damm som färgar bilar, gator, hus och möbler gyllengula.
Själv är jag fascinerad av denna vind. Det är en vind som berättar, en vind som ger upphov till fantasier om det som finns där bortom horisonten, där havet övergår i ett annat. I ett hav förutan vatten, men fyllt av vinddrivna dammkorn.
Här hos oss i södra Spanien åker siffror och kurvor upp och ner, som vore de drivna av denna obestämbara vind som ingen riktigt rår över. Det är svårt att få någon riktig rätsida på hur de olika resultaten ska tolkas och det märks tydligt att många just nu är nervösa för att det ska bli ännu ett bakslag för vår Málagaprovins. Kommer vi att få avancera i nedtrappningen av karantänsrestriktionerna eller kommer vi inte att få göra det den här gången heller? Vi väntar alla med spänning på vad de styrande kommer att säga under fredagens presskonferens angående ämnet.
Det är förstås inte mycket som vi enskilda kan göra och ännu mindre som vi kan bestämma. Det här undantagstillståndet har ju faktiskt försatt stora delar av det demokratiska systemet ur spel.
Det är bara att se till att åtminstone en själv och ens nära och kära inte blir sjuka.
Stundom känns det som vore vi alla små och obetydliga brickor i ett stort spel. Och inte ens det förresten. Snarare som dammkorn, som får finna sig i att föras både upp och ner av nyckfulla vindar…
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar