Dag 46 (Onsdag 13-05-2020)
Något som har glatt mig mycket under den här karantänstiden är de möten, förvisso i de flesta fall digitala möten men även i några fall mer direkta möten, som jag har haft med människor, och faktiskt även djur, som alla har haft det som ibland kallas för att ”ha ett hjärta av guld”. Vänliga människor som också visar sig vara sanna och mycket goda vänner. Sådana som alltid har en hjälpande hand, ett sanningens ord, ett berömmande ord för något hos mig som jag inte ens visste att jag hade, en kram med sann och verklig värme i. Sådant som gör att jag känner mig betydelsefull för dem i deras liv.
Den främsta egenskapen hos dessa människor är att de har en genuin förmåga att se det bästa hos dem de möter. Något som verkligen kommer väl till pass i dessa tider, när verklig eller inbillad smittsamhet förefaller styra hela vardagen och där många skyr varandra på grund av detta.
Just nu bevittnar vi ett, åtminstone fysiskt, avståndstagande från varandra överallt i samhället. Och det under en tid då vi egentligen skulle behöva komma närmare varandra för att kunna ta tag i det som behöver tas tag i.
Därför blir jag så glad av alla dessa uppmuntrande tillrop, alla dessa telefonsamtal och meddelanden som dimper ner när jag minst anar det. Eller för den delen era likes och vinkar om att ni faktiskt läser och uppskattar det jag skriver. Jag blir glad och rörd på samma gång, därför att det visar att jag, just jag, faktiskt har en plats bland er, att ni värdesätter det jag gör och till och med det jag försöker göra.
Ni, ingen nämnd och ingen glömd, ska veta att ni, var och en av er, har alla fått en alldeles egen varm och vacker plats i mitt hjärta. Ni har alla visat att ni har ett hjärta av guld.
Tack för att ni finns i mitt liv.
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar