Dag 41 (Fredag 08-05-2020)
Fredag igen. Vi står inför ännu en helg. För oss som bor här i Spanien och genomlever karantänen med alla dess regler och restriktioner, innebär helgens ankomst en spänd väntan på vad de styrande kan tänkas ha i rockärmen den här gången.
Spanien har som bekant påbörjat nedtrappningen till det som har kallats ”den nya normaliteten”. Man har aviserat att nedtrappningen kommer att genomföras olika snabbt i olika regioner beroende på hur utvecklingen av smittspridningen ser ut i de olika regionerna. Här i Andalusien förväntar vi oss en litet snabbare nedtrappning än i många andra regioner, då utvecklingen verkligen har sett gynnsam ut här hos oss. Inget vet vi dock. Inget riktigt säkert. Vi får vackert vänta och se vad helgen, och myndigheterna, bär med sig. Beslut kommer förhoppningsvis att meddelas under söndagen.
Det är bara att vänta och se. Och ta det som det kommer. Förhoppningsvis får vi tillbaka ytterligare ett rejält stycke av vår frihet. Eller kanske får vi mindre än vad vi hoppats på. Att vi är på god väg att kravla oss ur den här situationen står i alla fall klart.
Och kanske har vi något viktigt att lära även här. Trots allt vill vi alla samma saker. Vi vill stoppa virusets framfart och vi vill ha tillbaka vår rörelsefrihet. Vill vi stoppa viruset, så måste vi just nu acceptera en begränsning av vårt umgänge och vår frihet att röra oss tillsammans med andra. Och vill vi ha tillbaka vår rörelsefrihet så måste viruset stoppas. Ett dilemma förstås. Någon måste bestämma vad som kollektivt ska göras. Och där kan vi enskilda inte göra mycket mer än att acceptera besluten. Ingen idé att vända och vrida på argumenten med andra ord.
Viruset skrämmer och stressar oss. Karantänen kväver och stressar oss. Det enda vi kan göra är att göra det vi som enskilda kan göra, det vill säga medverka till att viruset stoppas. Resten, det vill säga det som vi som enskilda just nu inte kan göra något åt, fatta de övergripande besluten. det får vi, för vår egen skull, helt enkelt acceptera att vi inte kan göra något åt just nu.
Vi får helt enkelt ”Let it be” och sedan låta det bli vad det blir.
Vi hörs i morrn…
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar