Mörker...

Mörker.
Det är väl så det börjar. Allting. Innan det finns på riktigt. Med ingenting. 

Det börjar kanske om natten. När inget syns. Och själen kan få leka lustfyllt med drömmar och tankar.

Om det nu egentligen finns någon början. Det går kanske bara runt. Runt, runt i cirklar. För inte ens natten är ju riktigt mörk.
Jag vet för i natt har jag vakat.  

Nu, i gryningen, är jag trött. Vill helst att natten skall vara en stund till, så att jag får sova. Ännu en stund. Om så bara en liten stund. Så att kroppen orkar.

Och så att drömmar kan få fortsätta att leka tafatt.

© Björn Solum