Dag 2 (Måndag 30-03-2020)
Då var i alla fall både skägg och naglar klippta. Håret får däremot vänta. Salongen hos min favoritfrisör håller stängt. Oklart när den öppnar igen.
Det här med vad som ska hålla stängt och vad som ska vara öppet, vilka som ska fortsätta att jobba och vilka som ska lägga ner arbetet lämnar åtminstone mig med många frågor obesvarade. Själv jobbar jag ju inom hälsovården och enligt myndigheterna så ingår denna sektor bland dem som bör fortsätta att jobba. Samtidigt ska arbetet motiveras för att jag ska kunna köra bil till mina patienter. Hur ska denna motivering styrkas och utformas? Vilka patienter har rätt till den vård jag kan ge dem? Det är dessutom inte tillåtet att besöka andras hem hur som helst. Anses mina hembesök för behandlingar utgöra onödigt besök i annans hem? Nästa fråga; vem ska jag fråga…?
Tills det ovanstående är utrett är det bara att göra avbokningar. Så idag mina vänner får jag vackert hålla mig borta från gatorna. Risken är stor för ordentliga böter, om jag skulle ha missat något och än värre om jag helt sonika trotsar förordningen.
Det är inte enkelt att vara egenföretagare i Spanien under dessa dagar. Många har det förmodligen mycket värre än jag, så jag ska inte klaga. Jag får odla hoppet om att hela den här situationen är över snart, så att vi litet till mans kan känna oss som hela människor igen. Människor som jobbar och gör rätt för sig, som gör sitt för att alla ska kunna få leva sina liv i ett demokratiskt och normalt fungerande samhälle.
Jag bestämmer mig här och nu - jag tänker se på de här dagarna som en möjlighet till några dagars, kanske veckors extra och välförtjänt vila och rekreation. För vad kan jag annars göra?
Gräva ner mig desperation och kanske depression..?
Nej. Det ligger inte för mig.
Samtidigt måste jag erkänna att det här med att lämna återbud till patienter, som jag vet behöver mina tjänster, som har förtroende för mig, som efter många år tillsammans känns som nära vänner, gör mig ledsen. Jag älskar mitt jobb. Jag känner mig priviligerad och stolt över att jag faktiskt förmår hjälpa andra med deras problem och på så vis få dem att både må och fungera bättre i sina vardagsliv. Återbuden som jag tvingas till på grund av hela den här situationen får mig att känna mig beskuren från en viktig del av mitt liv.
Så det blir ännu en dag i karantän. Men lugn, jag är lyckligt lottad. Jag har en liten trädgård att sitta i. Andra har bara ett rum att vara i. Andra trängs med andra i små lägenheter. Och inte minst andra ligger på rad i sjukhusens IV-salar. Jag har mina nära och kära hos mig. Andra har mist sina.
Här i min trädgård fortsätter dess liv som om inget har hänt. Koltrastparet, vars revir tydligen innefattar min trädgård, fortsätter att leta mask och andra godsaker i rabatterna, geccoödlorna i vedhögen och på husväggarna klättrar fortsatt omkring som vanligt, katterna i kvarteret stryker omkring i sina vanliga spår. Allt som om inget har hänt. Livet går i alla fall vidare här på trädgårdstäppan.
En får försöka njuta av de små glädjeämnen som trots allt fortfarande finns här runt omkring oss.
Det där sista får mig att titta på klockan. Jag konstaterar att det nu återstår ”bara” åtta timmar tills dagens fest på balkongerna tar fart - då blir det nya applådåskor och hopp om en ny dag.
Lev väl. Vi hörs i morrn.
Björn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar