Mörker...

Mörker.
Det är väl så det börjar. Allting. Innan det finns på riktigt. Med ingenting. 

Det börjar kanske om natten. När inget syns. Och själen kan få leka lustfyllt med drömmar och tankar.

Om det nu egentligen finns någon början. Det går kanske bara runt. Runt, runt i cirklar. För inte ens natten är ju riktigt mörk.
Jag vet för i natt har jag vakat.  

Nu, i gryningen, är jag trött. Vill helst att natten skall vara en stund till, så att jag får sova. Ännu en stund. Om så bara en liten stund. Så att kroppen orkar.

Och så att drömmar kan få fortsätta att leka tafatt.

© Björn Solum

Artikel publicerad i Dalarnas Tidningar.

Här kan du läsa artikeln om mig som publicerades i Dalarnas Tidningar tidigare i somras.
KLICKA HÄR!

Ur Det Vita Snäckskalet

"Jag sluter mina ögon, stänger mörkret ute.

Orden i mina tankar förbyts i ljus och bilder, formar nya visioner.

Ett slut får bli en ny början.

Det är så jag finner en fortsättning."

Ur Det Vita Snäckskalet av Björn Solum

Till dig som har läst Det Vita Snäckskalet...och till dig som har tänkt att läsa den.

Läs gärna Det Vita Snäckskalet med de teorier och insikter i åtanke som den här intervjun med Mira Kelley blottlägger....
Våra parallella liv utspelas här och nu.

Du som vill köpa Det Vita Snäckskalet kan för övrigt beställa den här:
bokus.com

Det händer en del....

Det händer en hel del vad det gäller mitt bloggande just nu.
Besök mina andra bloggar, så får du själv vara en del av det.
slappna-av-nu
historietten

Om längtan...

"Precis som fruktan kan frigöra oanade krafter, har en stark, innerlig och sann längtan förmågan att lyfta en varelse, djur eller människa, långt över vad som förståndet säger är möjligt."

Björn Solum

Ur "Vargen".

"... 
Vargen kunde plötsligt inte förmå sig att sitta stilla längre. Han trampade otåligt några gånger med sina kraftiga framtassar mot klippan, som han satt på. Och strax, helt utan tankar på varför, det var väl som sagt bara självklart för honom att följa sin starka längtan, så reste han på sig och tog några försiktiga steg nerför branten. Redan på väg, han såg sig inte ens om och tillbaka, fortsatte han sedan helt utan möjlig reträtt bara nerför den branta bergssidan. När han nådde botten av dalsänkan satte han av i fullt språng norrut. Inget fanns som skulle ha kunnat hålla honom tillbaka, än mindre ha kunnat stoppa honom.
Hans längtan var äntligen fri och därför ostoppbar.
Vandringen mot norr hade fått sin oundvikliga början.
..."

Ur "Vargen" av Björn Solum
© Björn Solum 2017