RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 20

Dag 20 (Fredag 17-04-2020)

Dagarna går. De gör faktiskt det. Jag kan inte låta bli att undra - vart tog alla dessa dagar vägen? 

De löper, dagarna. Och kan förstås inte göra så mycket mer. De är ganska innehållslösa. Innehåller mest en tom väntan på något, på något odefinierat, på att allt ska bli bra igen. Eller vad som helst. Men något. Hållpunkten för dagen är när klockan slår åtta om kvällen. Då det är dags för fest. Förvisso en kort fest. Men ändå en fest.

Det är åtminstone vad de flesta i grannskapet väntar mest hela dagen efter.

Jag skulle kunna berätta mycket om det spanska folklynnet. Jag skulle kunna berätta både bra och mindre bra saker, men jag väljer något i det spanska lynnet som jag verkligen både beundrar och än idag, efter snart trettiotre år i det här landet, förvånas över. Deras förmåga att ställa om från blodigt allvar, snudd på depression, till fest, sång och dans på kortare tid än vad det tar för en hederligt arbetande svensk att vända på en hand. Till skillnad från vad man kanske är van vid från Sverige, där fest, för att uppstå, i allmänhet behöver åtminstone en hederlig arbetsvecka och en fredagskväll för att smaka av brännvinet, innan den riktiga festen kan komma igång någon gång framåt lördagskvällen, så går spanjoren (och spanjorskan) från dysterhet till uppsluppen festyra i en handvändning. Allt som behövs är litet musik med mycket volym och latinska rytmer, så är sången och dansen och inte minst skratten igång redan innan den första takten i melodin hunnit övergå till nästa. Är det så karantän eller inte i landet.

Inte undra på att balkongerna fylls av festlystna varje kväll prick klockan åtta.

Jag har redan bjudit er på ett smakprov från festen här i kvarteret. (se rapporten från dag 10). De senaste dagarna spelas även en andra låt i högtalarna till alla festsugna grannars ystra belåtenhet. 

Ni får själva föreställa er hur det ser ut när alla gubbar och kärringar på balkongerna sätter igång och schejkar loss. Jag och min fru inräknade…

Njut du också av dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 19

Dag 19 (Torsdag 16-04-2020

Alla har vi dagar som känns tyngre än andra dagar. ”Blue days” skulle man kanske kunna kalla dessa dagar, då inget känns riktigt kul längre, då det är svårt att muntra upp sig själv, och till och med svårt för andra att muntra upp och sprida glädje. Dagar som, egentligen inte av någon speciell anledning, bara känns så där ”blue”. 

Själv har jag en sådan dag idag. 

Jag, som alla, börjar på att på allvar tröttna på den här karantänen. På paniken och rädslan. På det här förbannade viruset. Det har har pågått i fem långa veckor snart. Och än är den långt ifrån slut. Minst en vecka till, är det sagt. Minst.

Det börjar kännas svårt och inte minst ledsamt att inte kunna röra sig fritt, att kunna ta en sväng ner till stranden och havet bara för att.., att inte kunna gå in i en affär vilken som helst för att köpa vad som helst som man tycker att man behöver. Idag behövde jag ett par enkla papperskopior på ett viktigt dokument. Gick inte. Min skrivare fungerar inte och alla ställen där det normalt skulle kunna gå att få en kopia dragen håller stängt på grund av, just det, karantänen. Enkla vardagsting förstås, men just nu svåröverkomliga problem. Och ta det här med att vara ute med bilen och man måste acceptera att polisen kan stoppa en när som helst och var som helst och ifrågasätta vad man kommer ifrån och vart man ska. Just det där sista har jag speciellt svårt att förlika mig med. Jag är en för stor frihetsälskare för annat. Rent förnuftsmässigt och intellektuellt kan jag förstå nödvändigheten av att reglerna för karantänen efterföljs och därför också kontrollera att så sker, men rent känslomässigt…inte jag i alla fall. Jag känner mig obekväm så fort jag är ute på vägarna och kör och för den delen bara jag går ut för att gå till bilen för att hämta något som jag glömt kvar där.

Allt sådant far genom mina tankar en sådan här dag. Det är inga roliga tankar, men heller ingen idé att ens försöka förneka att de ändå finns. Jag måste också erkänna att även om risken för att smittas är och har varit väldigt liten, så finns det ändå någonstans i bakhuvudet den där riktigt obehagliga tanken att ”tänk om…även jag skulle bli smittad” och så där ovanligt svårt sjuk som tidningarna och TVn är fulla av berättelser om. Det märks framförallt på att jag, precis som de flesta andra, fäster mycket större betydelse vid småsaker som skulle kunna tyda på att viruset finns i min kropp. Det tycks som om tidningar och annan media just nu letar efter nya saker som skulle kunna tyda på att viruset och smittan börjar på att få ny fart. Man snackar om mutationer, ickeimmuniteter, nya sjukdomsförlopp och en massa annat som inte tjänar annat syfte än att hålla rädslan och paniken vid liv.

Inte undra på att dagen idag känns litet jobbigare än vanligt. Men det går nog över - som min mamma alltid sa. Det går över.

Resten av dagen tänker jag ägna åt att försöka muntra upp mig själv. Det får bli en och annan Hollywoodfilm och så dagens musikvideo förstås.

Det är bara att gilla läget och, förstås, att glädjas åt dagen.

Cheerish the day.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 18

Dag 18 (Onsdag 15-04-2020)

Igår berättade jag om solsken och värmande solstrålar. I natt har det regnat. Och som det har regnat. Ett par ordentliga skyfall höll åtminstone mig vaken inpå småtimmarna. Även nu under morgontimmarna hänger regnet i luften och förmodligen kommer det att braka loss igen under dagen.

Men så är livet här på Costa del Sol (Solkusten) under en av årets få regnmånader. Så som det är i livet. Det är ömsom sol och ömsom regn. Ibland till och med regn under en solig dag.

Eftersom jag skriver det här under morgontimmarna idag, så vet jag ännu inte riktigt hur utvecklingen har varit vad gäller smittspridning och dödstal och annat i Coronavirusets spår. Dagens rapportering därifrån lär inte avvika mycket från gårdagens, så jag lämnar detta.

Livet ja. Ömsom sol och ömsom regn. Som en aprilmånad längs Costa del Sol. Vad vi vet helt säkert är att efter regn kommer sol lika säkert som att efter sol kommer regn. Och på samma vis kan kanske också livet sammanfattas. Efter tråkigheter och tårar kommer lycka och skratt. Det går upp och ner helt enkelt. Och visst är det så, för att kunna känna lycka behöver vi tråkigheterna lika säkert som att vi, för att känna oss mätta och belåtna, behöver vi känna hunger och otillfredsställelse. Det behöver ”svida” litet ibland för att vi överhuvudtaget ska motiveras till förändring. Till något som känns och fungerar bättre.

Kanske är den här krisen ett tecken på just det. Att något måste förändras i världen. Något som alla egentligen vet borde förändras, men som samtidigt en hel värld är omedveten om måste förändras. Vem vet? Och vem vet vad? Just nu får vi nog ge oss till tåls. Vi får vänta och se. Och under tiden, hoppas och tro på en allt bättre värld. 

Tills dess får vi vackert acceptera att även under soliga dagar kan det falla regn.

Vi hörs i morrn…

Björn 

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 17

Dag 17 (Tisdag 14-04-2020)

Idag kan jag med glädje berätta att här i Andalusien så har vi från igår till idag ingen ökning alls av antalet nya smittade. Noll procent 0,0%. Och här i Málagaprovinsen heller inga nya döda sedan igår. 

Det går med andra ord ännu mer åt rätt håll.

Än är det förstås alltför tidigt att ropa ”Hej” alltför högt, men att det går åt rätt håll står i alla fall bortom alla tvivel.

Dessutom skiner solen här idag. Inte helt från en klarblå himmel, men den värmer i alla fall gott.

Tyvärr så går ekonomin i landet på kryckor och enligt alla förståsigpåare, så kommer den att göra så under lång tid och man spår nu en väntad arbetslöshet för det här året på över 20%. 

Många har dock sedan igår återvänt till sina arbeten. Tyvärr så är det också många som fortfarande tvingas stanna kvar hemma på grund av att deras arbetsplatser hålls stängda. 

Regeringen har utlovat mycket hjälp, och det är bara att hoppas att denna hjälp inte bara är tomt prat och ett sätt att stävja den politiska debatten och att folk och familjer får den hjälp de behöver.

Själv är jag ju egen företagare bland många andra i det här landet och jag måste få säga att jag långt ifrån känner mig hoppfull inför den hjälp från myndigheter som erbjuds. Ska det bli något av det här året, så får jag nog lita mest på mig själv. Nu är jag van vid det, så det ska nog gå ihop.

Just nu är ändå det viktigaste att man håller sig frisk och på benen. Här hemma hos mig ska vi nog överleva både virus och inskränkningar i ekonomin.

Hoppet och framförallt optimismen tänker i alla fall jag inte ge upp.

Vi hörs i morrn…

Björn

Ur "Det Vita Snäckskalet" - en roman av Björn Solum

”…Här i mörkret, när mitt inre känns gränslöst därför att inget annat finns, föds en tanke. Det är en tanke som bara kan försvaras här, där inget ont finns som inte samtidigt bär på gott. Det är blott här, i mörker och i tystnad, där själ och oändlig rymd är ett och samma, som både gott och ont, ljus och mörker, förmår samsas i sammanhang och ges en mening. Det är enkom här, där både tid och rymd är utan ände, utan slut och utan början, som fröet till en ny och annan verklighet kan få tid och rum att skapas, att gro och växa.   

Bortom medvetandets snäva lagar, låter jag hologrammet om en omvälvande storm få födas och ges liv. Med och i ett sken av ljus och färger berättas sedan det som förmår göra begripligt, även för mitt trånga medvetande, att ett plötsligt skifte av min värld och verklighet har skett.

- - - - -



Strax, ännu gömda bakom horisonten, nära platsen där jag utmattad lämnar min värld och mitt liv åt sitt öde, där jag ännu inget anar, än mindre begriper, tornar de svarta molnen, de som varslar om förgörande oväder, redan och oåterkalleligt ihop sig…”

© Björn Solum

Ett signerat exemplar av boken Det Vita Snäckskalet kan beställas här:

slappna-av.nu

STÖD DET FRIA FÖRFATTARSKAPET!

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 16

Dag 16 (Måndag 13-04-2020 Annandag Påsk)

Här i Spanien är påsken över för i år. Här firar man nämligen inte Annandag Påsk. Från och med idag upphör också den totala nedfrysningen av ekonomin i landet. Det är meningen att medborgarna ska återvända till sina jobb i den mån det är möjligt. Så även jag. 

Detta innebär att jag från och med nu är tillgänglig för mina patienter. Dock måste jag lägga in ett par brasklappar. För det första förutsätts det att jag själv är helt frisk. Och jag garanterar härmed att om jag skulle känna av något som helst symptom som kan tyda på att jag skulle vara smittad, så är det min skyldighet att inte åka på jobb. En självklarhet naturligtvis. Men det innebär också att om någon av mina patienter skulle känna av något som skulle kunna vara Coronasmitta, så förutsätter jag att man i så fall meddelar mig detta och avbokar behandlingen.

Jag vill också klart deklarera att mitt behandlingsbord desinficeras noggrant både omedelbart före och omedelbart efter varje genomförd behandling. Tillika mina dyrbara händer förstås. Munskydd kommer också att användas under behandlingarna.

Säkerheten främst är vad som gäller alltså.

Förövrigt så fortsätter siffror och kurvor att sjunka. Helt enligt det förväntade. Antalet nya smittade under senaste dygnet nere på en ökning om 2,1% totalt för hela landet. Här i Andalusien är samma indikation nu nere på 1,8%. 

Det ser bra ut med andra ord. 

Förhoppningsvis börjar det minskade trycket på sjukvården att märkas, vilket ju har varit och är hela meningen med den här karantänen.

Idag regnar det igen hos oss. Värmen och solen är därför efterlängtad nu. Detta trots att jag är väl medveten om att snart, snarare än snart, så sitter de flesta av oss här nere och flåsar och klagar på värmen ändå.

Summa summarum av detta senaste dygn är att hoppet lever och växer. Jag tror och tycker fortfarande att den här världen är ”a wonderful world”.

Njut av dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 15

Dag 15 (Söndag 12-04-2020. Påskdagen)

Karantänen kommer att fortsätta under ytterligare minst två veckor. De följande två veckorna kommer vi dock att se en del lättnader i restriktionerna vad det gäller nedfrysningen av de ekonomiska aktiviteterna. Vilket kommer att innebära att de som kan ska återgå till arbetet. I princip innebär detta i sin tur att vi återgår till det tillstånd som vi hade för två veckor sedan. 
Ett väntat beslut och förhoppningsvis ett led i den nedtrappning av hela karantänen som vi alla hoppas ska inledas snart.

Vad det gäller siffror och kurvor så har det förstås förändrats en del sedan igår, med en ökning av antalet döda och så vidare. Tendensen är dock fortfarande att allt syns gå tillbaka i en förväntad takt. Hoppet lever även om svajet i siffror och kurvor tär litet på nerverna. 

Livet fortsätter alltså. Precis som det ska göra. Och som det försåvisst alltid gör. 

Allt som sker har ett ursprung. Ett skeende, om så bara ett ögonblick, övergår oupphörligt i ett annat i en aldrig sinande ström. Det som nyss var, har redan förändrats och förvandlats. Tiden, den syns vara ett evigt skeende och alltets historia, till följd därav, utan vare sig början eller slut.

En dag övergår den kris, det kaos som mänskligheten idag upplever i en berättelse om något som en gång hände. En berättelse som föddes under ett skeende, växte och utvecklades fram till sitt avslut, i sinom tid förvandlad till blott ett lösryckt fragment av alltets historia. Till något som hände bland oss som levde här en gång för länge sedan. En saga ur livet för dem som berättar och för dem som då lyssnar. 
Jag hoppas innerligt att de alla då ska finna att sagans hjärta var längtan, att drömmar var dess varma blod, tro dess enda sanning och att en törst, den efter en fortsättning, skänkte liv till alltets oändliga tidebok.

Framförallt hoppas jag att sagan berättar att vi alla då gestaltade en bättre värld att leva i. 

Dagens musikvideo, även om den är från länge sedan, känns aktuell än idag.

Vi hörs i morrn

Björn