Dag 23 (Måndag 20-04-2020)
Det blir mycket tid över för tankar, för minnen, för kontemplation, under dessa dagar. Inget är riktigt som det var förut, en gång för länge sedan. Så känns det faktiskt. För länge sedan…
Här i Spanien är vi nu inne på den sjätte veckan i karantän. Vid en första anblick en kort tid, men mitt uppe i tristessen så är det förstås en annan sak. Tiden går…och försvinner. Det är mycket som jag skulle ha velat ägna den här tiden åt, men som jag inte har kunnat göra. Samtidigt finns det faktiskt även saker som jag har kunnat göra och som jag knappast skulle ha gjort om det inte varit karantän och hemmasittande som varit dagordningen. Som att skriva de här rapporterna till exempel. Eller för den delen skriva på den bok, som jag just nu håller på att ”skotta ihop”. Det blir mer tid tillsammans med familjen än vad det annars skulle ha blivit. Och mer av småjobb med hemmet. Allt detta skänker förstås sin tillfredsställelse. Och det är jag tacksam för. Allt är långtifrån viktigare än något annat.
När jag nu ändå sitter här och tänker, så inser jag förstås att pengar och ekonomi långt ifrån är det viktigaste i livet. Och därmed inte heller jobbet. Det är en del av livet. Precis som mycket annat.
Friheten däremot är förstås något som ingen bör tvingas att leva förutan under alltför lång tid. Den är viktig. Inte minst friheten att man själv tillåtas göra sina egna val. Något som en normalt arbetande människa egentligen inte heller kan. Är det så karantän eller inte. Man går helt enkelt inte till jobbet bara för att man har lust att göra det. Man gör det till lika stor del för att man är bunden av förpliktelser och ansvar. För den delen också på grund av förväntningar. Dels sådana som andra har på dig och mig, men också av förväntningar som var och en har på sig själva. Och hur många av oss kan med handen på hjärtat säga att man aldrig har haft tanken på att stanna hemma från jobbet för att man inte har lust att gå dit, men ända ställt upp till slut i alla fall. Eller helt enkelt bara för att man har haft mycket mera lust att göra något annat än att gå till jobbet, men ändå avstått för att jobbet väntat.
Lägger man ihop alla dessa tankar och funderingar, så blir väl slutsumman ungefär noll och ingenting till slut. Karantänen både förhindrar vissa aktiviteter men möjliggör samtidigt andra.
Ett minne som dyker upp i mina tankar är från skoltiden. Det handlar om hur det kändes när sommarlovet gick mot sitt slut och ännu ett helt läsår låg framför mig. När friheten som sommarlovet gav var på väg att ta slut och jag åter skulle vara fjättrad vid skolbänken och läxorna. Det var en känsla av förlust, en tomhet som infann sig. Det var höst i luften under dessa sista sensommardagar och de mogna kornfälten bredde ut sig över Tunaslätten och stod och vajade vemodigt i vinden likt mattor av guld. Årets sommarlov var över och skulle förläggas i minnets skrymslen. Annat väntade.
Dagens musikvideo väcker åtminstone hos mig minnet av just den känslan. Den om förlorad sommarlovsfrihet, och de tunga stegen tillbaka till skolarbetet. Något som jag förövrigt idag minns uppblandat med en nypa nostalgi. Det var trots allt då som vardagen, det trygga, det hållfasta återvände till ens liv. Så njut av dagens musik och av de minnen som kanske väcks även hos dig
Vi hörs i morrn…
Björn
