RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 10)

Här i Spanien går livet vidare. På ett sätt förefaller befolkningen här mer och mer ha anpassat sig till läget. Själv var jag ute och körde på vägarna idag då jag hade ett viktigt ärende att uträtta och jag måste säga att vad jag möter är mycket få bilar. Färre än vad jag räknade med. Alla jag talar med säger i princip samma sak - man är trött på karantänen och vill få ett slut på isolering och stiltje. Samtidigt tycks man ha resignerat inför tvånget. De allra flesta tycks ha vant sig med ordningen. Folk står tysta och stilla och på stipulerat avstånd till och med i kön för att få gå in i mataffärerna. Nästan alla flåsar bakom munskydd och tar på sig de handskar som affärerna delar ut. Ingen knorrar. Alla plockar sina varor utan att tränga sig på den som eventuellt också ska ha samma sorts varor. 

Kanske beror lugnet och tålmodigheten på att folk i alla fall inte har något annat att skynda till. 

Väldigt många här i Spanien har blivit hemförlovade från sina jobb. Alla arbeten förutom de allra viktigaste för samhällsfunktionerna har av tvång lagts ner. För många väntar en oviss framtid. Många företag, speciellt de små riskerar att gå omkull. Regeringen lovar frikostiga stöd, men de flesta litar inte på de löftena. 

Istället går många sysslolösa hemma i sina bostäder, ofta betalda med dyra lån. Det är förstås få glädjeämnen för många och kanske är det förklaringen till mångas stillsamma och resignerade beteenden i affären. Det är ju praktiskt taget den enda stunden under dagen som det ”händer nåt”.

Jag har berättat det tidigare, men en stor daglig händelse för många är ”festen” som drar igång precis klockan 8 varje kväll. Vardagar som helgdagar. Den varar bara några korta minuter, men har blivit en viktig hållpunkt för många. Det är nämligen då som man får chansen att ge sig tillkänna, att visa att man fortfarande är OK och forfarande lever. 

Musiken som spelas under ”festen” är den samma varje kväll. Många tar tillfället i akt och dansar och sjunger med. När musiken tystnat ekar applådåskorna mellan husväggarna under flera minuter. Faktiskt en ganska speciell upplevelse, kan jag lova. Helt plötsligt blir det nämligen liv i kvarteret. Och det är faktiskt riktigt upplyftande om man, som vi, tvingats vara hemma ännu en hel dag.

Idag kan du få vara med på ”festen” om du vill. Dagens musikvideo innehåller nämligen den sång som alltid spelas. Sången heter Resistiré och det kan enklast översättas med - ”Jag kommer att stå emot”.

Med det så avslutar jag dagens rapport.

Vi ses i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 9

Dag 9 (Måndag 06-04-2020)

Spridningstakten av bekräftade fall av Covid-19 fortsätter att minska. Ännu en lovande morgon med andra ord. Antalet döda från dag till dag minskar också. Här i Spanien är vi därmed ännu ett steg närmare tunnelns slut. 

Jag tillåter mig därmed att fortsätta drömmandet. Och med tanke på att all förändring, i synnerhet förändringar till det bättre, alltid börjar med positiva tankar rörande förändringen och, i dess förlängning, drömmar om allt det vackra, sköna, lustbetonade, som inträffar när drömmen äntligen uppfylls.

I det avseendet är jag själv en obotlig ”daydream believer”. 

Myndigheterna här i landet går dock försiktigt fram. Man har aviserat om lättnader i restriktionerna, men manar samtidigt till tålamod. Försöker väl få folk att förstå att vi inte kommer att kunna gå från noll till hundra från en dag till en annan. Vilket naturligtvis är en självklarhet. Det kommer att bli en gradvis återgång och så måste det bli.

Personligen rör sig mina bekymmer mest om hur och när jag kan återgå till fullt jobb igen. Jag gillar mitt jobb nämligen och det är dessutom en del av mina patienter som nu verkligen behöver mig mer än någonsin. 

Så en av mina närmaste förhoppningar är att jag snart, kanske till och med inom en vecka, kan vara tillbaka på fältet och åtminstone ta hand om dem som allra mest behöver mig.

Tills dess så fortsätter jag drömmerierna. Och jag tänker dessutom hylla dagdrömmeriet genom dagens musikvideo.

Fortsätt leva väl och vi ses i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 8)

Ännu en dag har förflutit, och, det är knappt jag törs tro det, men under ännu en dag sjunker spridningstakten och är nu nere på en ökning om under 5% från föregående dag. Antalet döda sedan igår har också sjunkit med flera hundra. De styrande har förvisso beslutat om ytterligare två veckors karantän, men talar samtidigt om att ljuset nu äntligen skymtar i änden på tunneln…

I en sargad kropp och själ, luttrad av isolering och brist på frihet betyder ovanstående att hoppets låga, om än fortfarande flämtande, helt klart brinner. Det har trots alla umbäranden ändå varit värt besväret.

Låt oss be, hoppas och tro att morgondagen låter oss vakna med fortsatta positiva siffror och kurvor.

Här i södra Spanien lyser åter solen, om än inte från en helt klarblå himmel, men den bryter igenom molntäcket och värmer. Värmer gott en frusen själ. Lita på det. 

De positiva beskeden från idag tänder en låga inombords. En låga som åtminstone jag tänker låta växa. Jag tänker låta den göra det genom att åter drömma om en ljus framtid för oss alla.

Alla har vi våra inre drömmar om sådant som vi skulle vilja uppleva, om sådant som vi längtar efter, om sådant som vi ännu inte har förverkligat. Jag också förstås. Och det finns faktiskt en sak, som jag drömt om ända sedan barnsben, en dröm som jag ännu inte har förverkligat. Det är en stark dröm som under det senaste året vuxit sig allt starkare. Och jag var för bara någon månad sedan precis på väg att börja resan att förverkliga den. Men så kom ett osynligt litet virus emellan och världen slog över ända…

Jag när en dröm om att ha en alldeles egen segelbåt. En plats att vila i, en farkost att erövra haven med. Precis innan det här med viruset började var jag faktiskt på väg att påbörja min bana som seglare genom att ta en praktisk kurs i just segling. Nu får det vänta. I första hand tills karantänen är över, i andra hand tills ekonomin åter har stabiliserats och i tredje hand tills tillfälle erbjuds…

Men nu törs jag äntligen drömma igen. Så idag får du gärna drömma tillsammans med mig i dagens musikvideo.

Jag lämnar dig för idag med några ord ur min roman ”Det Vita Snäckskalet”

”En tanke slår mig, som kommer den från ingenstans. Ett hopp tänds.
Är det något, som jag har hört? Eller något, som jag själv har sagt? Eller tänkt? Jag vet inte. Jag minns inte.
Havet är som livet.
En divin visdom?
Kanske.
Varför inte?
Tanken tar plats. Fyller mig med eld, med värme och lustfylld kraft.
Jag tänker att jag borde låta livet få ta mig, befria mig. Jag vill mer än att stanna upp och bara bli kvar i min längtan. Jag vill veta om det jag söker finns. Där, bortom den gäckande horisonten.
Tanken skrämmer för ett ögonblick, men jag inser i nästa tanke att det är precis så min resa tillslut måste fort­sätta. Jag har inget val.
Jag har kommit till den punkt varifrån min resa måste fortsätta över okända och djupa vatten.”

© Björn Solum

Vi ses i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 7)

Dag 7 (Lördag 04-04-2020)

Siffrorna sjunker och kurvorna planar ut. Det går åt rätt håll. Än ökar antalet bekräftat smittade och antalet döda. Men långt ifrån i samma takt som förut. 

Låt oss, var så snäll, jag ber på mina bara knän, få fortsätta se samma tendens. Det här tar tid. Jag vet det. Men det tär på krafterna att ännu inte se slutet på våndan.

Att ett stilla liv i karantän förändrar människors beteenden, torde vara självklart för varje betraktare. Det blir en hel del tid att försöka slå ihjäl. Personligen använder jag ibland, och allt oftare, den tiden till att titta på de långfilmer som bjuds i den spanska televisionen. Det blir ofta ett ivrigt sökande efter filmer värda att titta på. Och det slår mig, hör och häpna, att långfilmsutbudet innehåller ett förvånansvärt stort antal så kallade ”katastroffilmer”. Det är filmer om ebolautbrott, vulkanutbrott, jättevågor, rymdinvasioner, jätteinsekter och farsoter av alla de slag. Alla med ett gemensamt budskap. Människans existens hotas. 

Jag kan inte låta bli att fråga mig: 

Kan det vara medias önskan att skrämma oss? Har de något att vinna på det? Borde vi vara ännu räddare för det här viruset än vad vi redan är?

Att rädsla lockar, torde det knappast råda tvivel om. Massorna dras som flugor till en sockerbit av sådant som skrämmer. Och media är väl beroende av att massorna läser och ser på sådant som de producerar, eller hur? Så skälen att förstärka vår rädsla finns där under ytan. Ingen kan förneka det.

Jag måste ställa mig ännu en fråga:

Är det verkligen sådant, som vi behöver just nu?

Och, inte minst, det här vet vi väl alla om rädsla….litet rädsla skärper oss…mycket rädsla stjälper oss…och allt för mycket rädsla förlamar oss.

Missförstå mig inte nu. Vi befinner oss i en allvarlig situation. Många blir svårt sjuka och många avlider till och med. Sjukvården är överbelamrad med svårt sjuka. Det saknas både material och mänskliga resurser för att kunna ta hand om alla. Sjukvårdspersonalen går praktiskt taget på knäna. Situationen kräver onekligen en grundmurad respekt för allvaret i den.

Vad jag däremot vill ifrågasätta är om rädslan verkligen förstärker respekten för allvaret i det som vi just nu genomlever.

Visar vi verkligen större respekt för allvaret om vi blir ännu räddare.

Speciellt här i Spanien, om det beror på kulturella skillnader eller något annat vet jag inte, men här förefaller många leva i den förvillelsen att rädsla för något eller någon innebär att man har respekt för detta något eller denne någon.

Själv är jag av den uppfattningen att för mycket rädsla inför någon eller något istället gör att respekten minskar, till och med ibland i sådan grad att respekten helt försvinner. Det som man bör visa respekt inför blir istället något som man skyr och till slut helt enkelt avskyr. Man vänder det ryggen och kanske till och med låtsas som om det inte ens finns.

Situationen är för allvarlig för att vi ska sätta respekten för allvaret i gungning. Vi behöver veta vad som förväntas av oss, både för att skydda oss själva för smitta och för att skydda andra från att smittas. Vi behöver veta vad vi ska undvika och vi behöver också veta vad vi inte behöver undvika. Vi behöver definitivt inte översköljas av motsägelsefull information, hur det ser ut på intensivvårdsavdelningarna när kaoset är som värst (tala om dålig respekt för de sjukas integritet). Ska vi se på hur kurvorna för antalet smittade bara stiger och stiger, så bör vi också titta på hur kurvorna för hur många som tillfrisknar också stiger i en allt högre takt. 

Det är förståeligt att många vill stoppa huvudet i sanden, vända ryggen till och kanske bara gå sin väg. Själv sitter jag som bekant i karantän, och lär så göra ytterligare ett tag. Respekten för allvaret håller mig frivilligt kvar här.

Jag tänker därför inte gå min väg. Ut vill jag förstås. Ut. Precis som alla andra. Karantänen hindrar mig dock inte från att drömma…om något annat. Jag kan ännu ”gå min väg” i tankarna och det tänker jag fortsätta med.

Håll till godo med dagens musikvideo och häng med mig på en vandring längs stränderna, under palmerna eller bland bergen. 

Håll också till godo med den käre Björnsens vackra rader.

”Ud, vil jeg, ud, o, saa langt, langt, langt

over de höje Fjelde!

Her er saa knugende, taerende, trangt,

og mit Mod er saa ungt og rankt! -”

Björnstjerne Björnsen

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 6 03-04-2020)

Dag 6 (Fredag 03-04.2020)

Även om antalet bekräftat smittade av Corona-viruset fortfarande ökar i antal för varje dag, så är den procentuella ökningen från en dag till en annan på tillbakagång. Antalet döda av sjukdomen Covid-19 ökar naturligtvis fortfarande men långt ifrån lika mycket som antalet som tillfrisknar.

Min försiktiga optimism från igår består med andra ord. Det går, om än fortfarande sakta, i varje fall åt rätt håll.

Här i min lilla värld, mellan trädgårdstäppa och TV-soffa likaså.

Och idag lyser åter solen från en klarblå himmel. Den värmer till och med. Inte minst inombords. Det känns självklart att tro på ännu en morgondag, på en sol som bryter horisonten även i morrn. Precis som den gjort sedan den första gryningen, då, en gång för länge, längesen

Idag tänker jag spekulera om tingens ursprung, om tid, om alltets historia…om sagan om livet.

”Allt som sker har sitt ursprung. Ett skeende, om så blott ett kort ögonblick, övergår oupphörligt i ett annat i en aldrig sinande ström. Det som nyss var, har redan förändrats och förvandlats. Alltets gåtfulla historia kan således vare sig ha en början eller ett slut. Ty tiden, den syns vara ett evigt skeende.
 
En berättelse har emellertid alltid en början, och tillika ett slut. Den blir dock inget mer än ett brottstycke av den ständigt pågående historien, ett fragment lösryckt ur evigheten. Berättelsen föds i ett inspirerat ögonblick, växer och utvecklas därefter under den långa rad av skeenden som får utgöra tiden mellan dess början och dess slut. Alla skeenden kan därför innehålla början till en ny berättelse. Och alla skeenden kan på samma vis få utgöra ett slut på det som berättas.
 
I en i skrift skildrad berättelse får anspråkslösa bokstäver formas till ord, enkla i sitt uttal, obundna i sin ensamhet, banala i sin mening. När orden samlas i gemenskap, i fraser, i stycken och i kapitel, tillförs de mening, får så en själslig andedräkt. En ocean av hemligheter, även de som göm­s i uttalet av varje bokstav, kan så avtäckas. En saga ur livet föds.
 
Hos den som berättar klappar hjärtat. Tillika hos den, som lyssnar. Visioner tar vid. Hägringar förkroppsligas. Drömmar tar fart. Sagan förbyts i sanning, och en törst, den efter fortgång, en helt ny värld att förlösas och frodas. Sagan utströr så liv, blir en skatt i alltets oändliga kammare.
 
Längtan är sagans klappande hjärta, fantasi dess varma blod, tro dess enda sanning, och förenat, något som för evigt håller alltets tidebok vid liv.”

Björn Solum, april 2020

Jag sa ju det tidigare. Tiden, den som förflyter ute i min näpna lustgård eller bland TV-soffans mjuka bolster använder jag bland annat till att skriva. En ny bok växer sakta fram. Livet går vidare. Även här i isolering och i längtan ut.

Var inte rädd längre min vän. En gryning kommer i morgon också, en ny dag, precis som den gjort...sedan...alltid...

Vi ses i morrn. Tills dess, njut av dagens musik.

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN (Dag 5)

Dag 5 (Torsdag 2-4-2020)

Idag, fan tro´t, men just idag under myndigheternas dagliga presskonferens, så uttrycker man en, om än blygsam, optimism över att kurvorna för Coronavirusets spridning här i Spanien visar en tydlig tendens att plana ut och att vi därför kan förvänta oss en begynnande nedåtgående kurva. Vad som ändå återstår tills vi kan jubla och åter mötas fritt ute på gator och torg ligger dock ännu gömt i ovisshetens mörka rum. 

Trots allt - ändå en smula optimism.

Och det är vad vi alla behöver just nu. Optimism och framtidstro.

Igår under en av mina många turer runt min lilla motionsrunda (Den är exakt trettio steg lång och går runt vår lilla trädgårdstäppa…) kom en av katterna som huserar i grannskapet passerande utanför stängslet. Plötsligt klättrade den över stängslet in till min närmaste granne. Blygsamma trettio sekunder senare kom den tillbaka över stängslet, men nu med en mus i käften. Den uppehöll sig sedan utanför min grind, lekande med den nu redan döda musen. Någon timme senare, när det var dags för ännu en runda motion, upptäckte jag den döda och sargande musen liggande i gräset på min sida stängslet.

Satt i karantän, tankfull och letande efter tecken från skyn, kunde jag inte motstå frestelsen att försöka tolka det som hänt som något mer än bara en tillfällighet. Det här kom jag fram till:

Tolkning 1: Katten ville visa att vårt dagliga bröd alltid kommer till oss.

Tolkning 2: Katten ville visa att en lek med döden kan sluta med att döden besöker vår lustgård.

Tolkning 3: Katten ville visa att eftersom jag inte ger den mat, så kan jag själv få smaka på det som den av nöd tvingas äta.

Vilken av tolkningar som är den rätta, har jag ännu inte bestämt mig för. Allt är ju ändå bara tro och tvivel.

Det blir många tankar, när man är avskuren från så mycket annat. Andra tankar jag har, går även till er mina vänner i när och fjärran. Frågor om hur ni har det, vad ni upplever, hur ni mår, vad ni tänker på, passerar mitt medvetande varje dag. Jag skulle bli riktigt glad för varje kommentar som ni lämnar angående detta. Skriv några korta rader i kommentarsfältet om du känner för det. Uppskattat blir det. Var så säker.

Kanske kan dagens musikvideo ge inspiration.

Vi hörs i morrn.

Björn

RAPPORT FRÅN LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 4)

Dag 4 (Onsdag 1-4-2020)

Dag 4 (Onsdag 01-05-2020)

Första april. Tid för aprilskämt…?

Inte här i Spanien i alla fall. Det mesta i den vägen skulle kännas malplacerat, dumt och till och med kanske ansvarslöst.

Allvaret tynger med andra ord. Det finns runt oss, med oss, i oss. Än förefaller ”Den store Hjälten”, han eller hon som ska kliva fram och rädda Världen, dröja.

Sedan igår fortsätter antalet bekräftat smittade att öka och Spanien har nu över 100.000 bekräftat smittade. Ökningen här i Andalusien har sedan igår ökat med 9,5%, vilket ligger strax över riksgenomsnittet. Ökningarna dag för dag ligger dock ungefär på samma nivå dag efter dag nu, vilket förhoppningsvis innebär att kurvorna snart kan börja på att vända neråt.

Att tvingas sitta still i eget bo, att inte kunna röra sig fritt, att inte kunna uträtta sitt värv, sin uppgift, att inte kunna göra mer åt situationen än att just sitta still tär på tålamodet. Att inte veta - när det ska upphöra, när man kan känna sig fri igen, när man kan fortsätta framåt - tär på krafterna. Det är lätt hänt att bara se problem, besvärligheter, tråkigheter…

Idag skiner solen igen åtminstone. Om än inte från en molnfri himmel, så värmer den. Lättar litet på trycket.

Dagarna rinner i alla fall iväg. Onsdag redan.

Jag försöker använda dagarna till att få litet fart på mitt eget skrivande och det blir i alla fall en del gjort där. De här rapporterna är en del av det. Men jag har också fått upp farten litet när det gäller mitt senaste bokprojekt ”Vargen”. Förhoppningsvis innebär den här karantänen att boken får en ordentlig skjuts framåt. Vi får se. Boken handlar ju om att tillåta sig att fortsätta framåt, driven av den längtan som brinner så starkt i bröstet. Den handlar också om frihet. Tillika om beslutsamhet, att aldrig låta sig hindras av ens...något. Och alla dessa känslor är det ju faktiskt ganska lätt att relatera till här i isoleringen.

Kanske är hela den här historien en del i något annat. Kanske är det Jorden, Universum, det som vi alla är en del av, som genom den här ”käftsmällen” försöker framtvinga en nödvändig förändring bland oss som befolkar den här planeten. Vad i så fall denna förändring skulle innebära kan jag förstås inte ge något svar på. Att något kommer att förändrats inom oss alla efter att vi vaknat efter den här mardrömmen tror jag att alla kan skriva under på. 

Det enda jag just för tillfället vet helt säkert är jag, just jag, trivs bäst i öppna landskap, där jag är fri att gå vart helst jag vill.

Vi hörs i morrn..,

Björn