RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 14

Dag 14 (Lördag 11-04-2020, Påskafton)

Siffror och kurvor visar nu på en klar avmattning vad gäller Coronavirusets framfart här i Spanien. Antalet nya sjukdomsfall sedan igår är klart lägre än antalet tillfrisknade under samma tid. 

Är vi då äntligen på allvar över den värsta toppen av den här krisen? 

Jag vill tro det. Och jag vill också tro att myndigheterna har förstånd att ta oss ur det här utan bakslag i form av nya utbrott. Vi kommer att få ge oss till tåls ytterligare ett tag. Men vet vi bara att vi är på väg åt rätt håll, så tror jag också att Spanien, som nation, kommer att klara av det här. 

Förhoppningsvis kommer vi alla att ha lärt oss något av det som har hänt också. Något som biter sig fast och blir en varaktig lärdom.

Påskafton idag. Och påskfirandet över hela Spanien är fortfarande lugnt och städat. I skrivande stund sitter jag och väntar på kvällens 5 minutersfest här i kvarteret. På samma vis som när en fånge i isoleringscell för allt i världen inte vill missa sin dagliga timme i rastgården, vill heller ingen här missa 8-slaget under kvällarna. Det är ju då som kontakten med resten av världen hålls vid liv. Det är bara några få minuters gemenskap, men oj vad det piggar upp.

Vi har fortfarande typiskt vårväder här i södra Spanien. Vilket betyder ostadigt väder. Det är ömsom sol och varmt och ömsom regn, blåst och kyla. Termometern åker jojo upp och ner och det vore skönt om det på den fronten kunde stabilisera sig litet mer. Inte minst för virusets skull. Virus trivs inget vidare när det är varmt nämligen. Och med litet ordentligt sydspanskt väder med sol och kortbyxväder, så kanske övergången från kris och karantän till framtidstro och frihet blir litet kortare. Vem vet. 

Själv längtar jag mer och mer efter stränder och inte minst efter havet. Jag bor bara fyra hundra meter från närmaste strand, men jag har inte sett vare sig soluppgången eller solnedgången över det vackra och lockande Medelhavet sedan länge nu. Jag får fortsätta att drömma om dessa stunder och när jag sluter mina ögon kan jag ju faktiskt både se och höra mitt hav. Underbart.

Så njut av min hyllning till havet under dagens musikvideo.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 13

Dag 13 (Fredag 10-04-2020 Långfredag)

Under påskhelgen har polisen nu ökat sina insatser vad gäller kontroller av bilar och dess förare och passagerare. På så sätt försöker man stoppa försöken att bryta karantänen för att ta sig ner hit till kusten för att fira påsk. Och tydligen är det fler än man kan ana som försöker. Böter på mellan 300 till 1000 Euros är vad man riskerar om man åker fast och inte kan motivera sitt resande. 

Själv har jag dock inga planer på något som helst resande under helgen. Det får bli en tur till mataffären i morgon och inget mer.

Jag hyser dock en del förhoppningar om att det under kommande vecka kan bli några, om än blygsamma. lättnader i kärantänsrestriktionerna. Vi får se hur det blir med det.

Helt klart är att alla kurvor och alla siffror tyder på att epidemin har bromsats upp och att vi nu kan ana de första tecknen på en början till dess slut. På många håll i landet är det nu fler som tillfrisknar än vad det är som insjuknar. Ett av dessa ställen är där jag själv bor, i provinsen Málaga. vi får hålla tummarna och hoppas att den tendensen håller i sig.

Påskhelg ja. Då ska det väl vara litet fest. 
Här i södra Spanien är påsken, vilken jag berättade om igår, en riktigt stor högtid. Tyvärr kom årets fest av sig redan långt innan den ens hade börjat. Det hindrar dock inte människor från att roa sig på egen hand. Idag i bostadsområdet där jag själv bor är det många som grillar på balkongerna. Man kan också höra en del sång och musik här och var. Hoppet lever ännu i alla fall.

Förövrigt går livet sin gilla gång. Ett koltrastpar som har min trädgårdstäppa som revir tycks nu vara klara med bobyggandet. Honan har jag knappt sett idag. Hon ligger troligtvis redan och ruvar på sina ägg. 

Idag har vi vackert solsken och i trädgårdar och planteringar skjuter växter, träd och buskar nya skott och nya blommor. Tack vara den ringa trafiken hörs fågelsången klinga överallt. 
Det är en vacker dag i en vacker värld. Månne bjuder just denna dag på en definitiv vändning vad det gäller coronavirusets spridning. 

Jag tror på det.

Dagens musikvideo har föreslagits av en god vän till mig - Christer ”Crille” Andersson - tidigare fotbolls- hockey- och bandystjärna i Älgarna från Härnösand, tillika driven jazzsaxofonist och en dansant herreman med hjärtat på det rätta stället. Tack för den Crille.

Lyssna, le och njut.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 12

Dag 12 (Torsdag 09-04-2020)

Idag är det Skärtorsdag. Sägs det. det märks i alla fall inte. Gatorna är tomma och det kommer inte att bli någon påskprocession genom Gamla Stan här i Marbella heller. Det brukar annars vara en stor begivenhet bland de spanska befolkningen. Folk går man ur huse och på gator och torg trängs människor i femdubbla led för att få en skymt av skådespelet.

Men i år blir det inget med det. Myndigheterna har ställt in allt sådant i Coronavirusets spår och anda. Befolkningen får vackert hitta på något annat att roa sig med under den här påskveckan.

Siffror och kurvor berättande om smittspridningen i landet har under de senast dagarna stigit något igen. Sedan igår har de dock åter sjunkit. Så det går forfarande åt rätt håll på den fronten. 

Myndigheterna har pratat om om att från och med måndag lätta något på restriktionerna. Vi får se hur det blir med det. Idag under en färd med bilen för att handla havregryn i svenskbutiken i Nueva Andalucia såg jag faktiskt inte en enda polisbil ute på vägarna. Och det är länge sedan, kan jag lova. Måhända har man släppt litet på bevakningen trots allt.

Som sagt var jag på besök i svenskbutiken idag. Svenskar är ett tåligt folkslag. De inrättar sig sannerligen efter förordningar och bestämmelser. I svenskbutiken får det just nu på grund av karantänbestämmelserna bara vistas tre (3) kunder samtidigt i butiken. När jag kom till butiken stod en kö om cirka tio hungriga kunder och väntade med stipulerade två meters avstånd mellan sig. Jag hörde inte en enda av dessa hungriga klaga eller gnälla. Inget bråk och och inga skandaler, bara lågmälda samtal och troget väntande på sin tur att frossa bland godsakerna i butiken.

Jag fick förstås, som sig bör, ställa mig sist i kön. Detta trots att jag bara skulle ha två ynka paket med havregryn med mig därifrån. Det tog mig nästan fyrtio minuter innan det blev min tur. Men vad gör man inte för det traditionella kvällsmålet bestående av en väl tilltagen portion havregrynsgröt. Nu har jag i alla fall tillräckligt med gryn för åtminstone en månad framåt. Så jag lär överleva.

Med det får det räcka med rapportering för idag.

Lyssna på dagens musikvideo. Och skratta gärna med, om du vill. Om inte åt annat så åt min kvällsgrötsdiet. Något som jag för övrigt har med mig sen barnåren. Jag har lagat gröt till mig själv varje kväll sedan jag var i 7 års åldern. (Det är för övrigt därför som jag har ”råg” i ryggen. Så det så.)

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 11)

Dag 11 (Onsdag 08-04-2020)

Jag kan inte låta bli, vill heller inte låta bli. 

Just idag kan jag inte låta bli att låta tankarna sväva tillbaka till hur livet var innan den här karantänen försatte mitt och alla andras liv och leverne på sparlåga. Till tiden innan mitt liv beskars på sådana självklarheter som att kunna röra mig fritt praktiskt taget var helst jag ville, som att kunna gå in i vilken affär jag ville och handla det jag ville eller behövde, som att kunna roa mig med vad helst jag behagade, som att kunna träffa vem jag ville och var jag ville, som att göra nya bekantskaper bland okända, som att jobba med vad jag ville och var jag ville, som att resa vart jag ville…och så vidare…och så vidare.

Det var ett liv som fylldes med glädjeämnen, illusioner och frihet. Det fanns förvisso också besvikelser, sorger och bedrövelser, men det mest påtagliga var ändå möjligheten att känna den där frihetens ljuva sötma. Den glädje och de illusioner som den gav möjlihet till. 

Jag var fri och levde min frihet tillsammans med andra fria.

Men det slår mig plötsligt, och det slår mig hårt, träffar mig som en örfil från ingenstans. 

Nu, nästan fyra veckor in i ett undantagstillstånd, minns jag knappt hur det var, hur det kändes - DÅ.

Hemska tanke - har jag då redan anpassat mig till ett liv under andras kontroll av mina aktiviteter och rörelser? Till ett liv i fångenskap? Har jag redan accepterat ett liv förutan vardaglig frihet? Har jag accepterat ett liv där allt förefaller handla om att bara hålla sig vid liv?

Mycket står på spel just nu. Ännu är det många som smittas av detta förbannade virus, ännu många som kommer att dö av sviterna efter att ha smittats. Självfallet måste vi alla dra vårt strå till stacken för att följderna av denna farsot ska bli så milda som möjligt.

Men jag tycker också att vi ska slå vakt om vår frihet. Det vi kan göra idag och varje dag så länge karantänen varar. är att påminna oss själva om hur det var…innan. Och inte minst, ge oss själva ett löfte om att vi alla snart ska vara tillbaka…i glädjen som friheten ger oss.

Låt därför inte sviterna av ett ynka virus göra att din frihet går om intet genom att minnet av den faller ner i glömskans djupa brunn.

Håll din känsla för friheten levande.

Låt dagens musikvideo påminna dig om hur det var…då...innan!

Lyssna och njut.

Vi hörs i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 10)

Här i Spanien går livet vidare. På ett sätt förefaller befolkningen här mer och mer ha anpassat sig till läget. Själv var jag ute och körde på vägarna idag då jag hade ett viktigt ärende att uträtta och jag måste säga att vad jag möter är mycket få bilar. Färre än vad jag räknade med. Alla jag talar med säger i princip samma sak - man är trött på karantänen och vill få ett slut på isolering och stiltje. Samtidigt tycks man ha resignerat inför tvånget. De allra flesta tycks ha vant sig med ordningen. Folk står tysta och stilla och på stipulerat avstånd till och med i kön för att få gå in i mataffärerna. Nästan alla flåsar bakom munskydd och tar på sig de handskar som affärerna delar ut. Ingen knorrar. Alla plockar sina varor utan att tränga sig på den som eventuellt också ska ha samma sorts varor. 

Kanske beror lugnet och tålmodigheten på att folk i alla fall inte har något annat att skynda till. 

Väldigt många här i Spanien har blivit hemförlovade från sina jobb. Alla arbeten förutom de allra viktigaste för samhällsfunktionerna har av tvång lagts ner. För många väntar en oviss framtid. Många företag, speciellt de små riskerar att gå omkull. Regeringen lovar frikostiga stöd, men de flesta litar inte på de löftena. 

Istället går många sysslolösa hemma i sina bostäder, ofta betalda med dyra lån. Det är förstås få glädjeämnen för många och kanske är det förklaringen till mångas stillsamma och resignerade beteenden i affären. Det är ju praktiskt taget den enda stunden under dagen som det ”händer nåt”.

Jag har berättat det tidigare, men en stor daglig händelse för många är ”festen” som drar igång precis klockan 8 varje kväll. Vardagar som helgdagar. Den varar bara några korta minuter, men har blivit en viktig hållpunkt för många. Det är nämligen då som man får chansen att ge sig tillkänna, att visa att man fortfarande är OK och forfarande lever. 

Musiken som spelas under ”festen” är den samma varje kväll. Många tar tillfället i akt och dansar och sjunger med. När musiken tystnat ekar applådåskorna mellan husväggarna under flera minuter. Faktiskt en ganska speciell upplevelse, kan jag lova. Helt plötsligt blir det nämligen liv i kvarteret. Och det är faktiskt riktigt upplyftande om man, som vi, tvingats vara hemma ännu en hel dag.

Idag kan du få vara med på ”festen” om du vill. Dagens musikvideo innehåller nämligen den sång som alltid spelas. Sången heter Resistiré och det kan enklast översättas med - ”Jag kommer att stå emot”.

Med det så avslutar jag dagens rapport.

Vi ses i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. Dag 9

Dag 9 (Måndag 06-04-2020)

Spridningstakten av bekräftade fall av Covid-19 fortsätter att minska. Ännu en lovande morgon med andra ord. Antalet döda från dag till dag minskar också. Här i Spanien är vi därmed ännu ett steg närmare tunnelns slut. 

Jag tillåter mig därmed att fortsätta drömmandet. Och med tanke på att all förändring, i synnerhet förändringar till det bättre, alltid börjar med positiva tankar rörande förändringen och, i dess förlängning, drömmar om allt det vackra, sköna, lustbetonade, som inträffar när drömmen äntligen uppfylls.

I det avseendet är jag själv en obotlig ”daydream believer”. 

Myndigheterna här i landet går dock försiktigt fram. Man har aviserat om lättnader i restriktionerna, men manar samtidigt till tålamod. Försöker väl få folk att förstå att vi inte kommer att kunna gå från noll till hundra från en dag till en annan. Vilket naturligtvis är en självklarhet. Det kommer att bli en gradvis återgång och så måste det bli.

Personligen rör sig mina bekymmer mest om hur och när jag kan återgå till fullt jobb igen. Jag gillar mitt jobb nämligen och det är dessutom en del av mina patienter som nu verkligen behöver mig mer än någonsin. 

Så en av mina närmaste förhoppningar är att jag snart, kanske till och med inom en vecka, kan vara tillbaka på fältet och åtminstone ta hand om dem som allra mest behöver mig.

Tills dess så fortsätter jag drömmerierna. Och jag tänker dessutom hylla dagdrömmeriet genom dagens musikvideo.

Fortsätt leva väl och vi ses i morrn…

Björn

RAPPORT OM LIVET UNDER DEN SPANSKA KARANTÄNEN. (Dag 8)

Ännu en dag har förflutit, och, det är knappt jag törs tro det, men under ännu en dag sjunker spridningstakten och är nu nere på en ökning om under 5% från föregående dag. Antalet döda sedan igår har också sjunkit med flera hundra. De styrande har förvisso beslutat om ytterligare två veckors karantän, men talar samtidigt om att ljuset nu äntligen skymtar i änden på tunneln…

I en sargad kropp och själ, luttrad av isolering och brist på frihet betyder ovanstående att hoppets låga, om än fortfarande flämtande, helt klart brinner. Det har trots alla umbäranden ändå varit värt besväret.

Låt oss be, hoppas och tro att morgondagen låter oss vakna med fortsatta positiva siffror och kurvor.

Här i södra Spanien lyser åter solen, om än inte från en helt klarblå himmel, men den bryter igenom molntäcket och värmer. Värmer gott en frusen själ. Lita på det. 

De positiva beskeden från idag tänder en låga inombords. En låga som åtminstone jag tänker låta växa. Jag tänker låta den göra det genom att åter drömma om en ljus framtid för oss alla.

Alla har vi våra inre drömmar om sådant som vi skulle vilja uppleva, om sådant som vi längtar efter, om sådant som vi ännu inte har förverkligat. Jag också förstås. Och det finns faktiskt en sak, som jag drömt om ända sedan barnsben, en dröm som jag ännu inte har förverkligat. Det är en stark dröm som under det senaste året vuxit sig allt starkare. Och jag var för bara någon månad sedan precis på väg att börja resan att förverkliga den. Men så kom ett osynligt litet virus emellan och världen slog över ända…

Jag när en dröm om att ha en alldeles egen segelbåt. En plats att vila i, en farkost att erövra haven med. Precis innan det här med viruset började var jag faktiskt på väg att påbörja min bana som seglare genom att ta en praktisk kurs i just segling. Nu får det vänta. I första hand tills karantänen är över, i andra hand tills ekonomin åter har stabiliserats och i tredje hand tills tillfälle erbjuds…

Men nu törs jag äntligen drömma igen. Så idag får du gärna drömma tillsammans med mig i dagens musikvideo.

Jag lämnar dig för idag med några ord ur min roman ”Det Vita Snäckskalet”

”En tanke slår mig, som kommer den från ingenstans. Ett hopp tänds.
Är det något, som jag har hört? Eller något, som jag själv har sagt? Eller tänkt? Jag vet inte. Jag minns inte.
Havet är som livet.
En divin visdom?
Kanske.
Varför inte?
Tanken tar plats. Fyller mig med eld, med värme och lustfylld kraft.
Jag tänker att jag borde låta livet få ta mig, befria mig. Jag vill mer än att stanna upp och bara bli kvar i min längtan. Jag vill veta om det jag söker finns. Där, bortom den gäckande horisonten.
Tanken skrämmer för ett ögonblick, men jag inser i nästa tanke att det är precis så min resa tillslut måste fort­sätta. Jag har inget val.
Jag har kommit till den punkt varifrån min resa måste fortsätta över okända och djupa vatten.”

© Björn Solum

Vi ses i morrn…

Björn